Tankarna går till början av april 2009, då Lundby-Wedins ordförandeskap hängde på en ytterst skör tråd, efter turbulensen kring pensionsavtalen i AMF Pension. Flera av LO-förbunden ville uttryckligen se hennes avgång. Så kom beskedet: Lundby-Wedin sitter kvar.
Frågan är om det var det bästa beslutet att fatta. Efter AMF-affären har Lundby-Wedin varit märkbart stukad, väl medveten om att hon skadat sin organisation. Hon lämnade exempelvis inte efter sig något bestående intryck i valrörelsen. Hon har heller inte med framgång lyckats förmedla bilden att hon gjort allt för att arbeta för sina medlemmars väl. LO fortsätter att tappa medlemmar.
Det enda märkliga med Lundby-Wedins beslut att avgå är att hon sitter kvar till 2012. Även inom LO behövs uppenbarligen både förnyelse och nytänkande. Varför följer man inte Socialdemokraternas exempel och utlyser en extrakongress?