Redan på 1990-talet fick politiker drömsk blick av ordet förnybart. Det lät progressivt, sunt och rent. Att förorda mer vindkraft var inte något problem. Det är det, rent principiellt, inte i dag heller. Vindkraften är en central beståndsdel i alla klimatsmarta elsystem.
Problemet uppstår när de medel som ska ge nödvändiga utsläppsminskningar blir själva målet. Enligt energiöverenskommelsen från 2016 ska Sverige vid år 2040 ha ett 100 procent förnybart energisystem.
Eftersom det innebär att kärnkraften ska fasas ut betyder det att det behöver byggas lika mycket ny kapacitet som hela landets årsförbrukning i dag. Det blir väldigt dyrt, och bygger främst på vindkraft som har en livslängd på 20-25 år. När vi når fram till målet måste vi alltså börja om. Det är inte ens säkert att en sådan kortsiktighet är bättre för klimatet.
Ett helt förnybart system tar runt 25 procent mer landyta och 750 procent mer havsyta i anspråk än ett där kärnkraften ingår, och därtill släpper det ut runt 40 procent mer koldioxid per producerad enhet el. Ett sådant system är inte bara smutsigare, utan även mer instabilt.
Ett land som gör sig beroende av vindkraft blir också beroende av elimport när vinden mojnar. Det ökar kostnaderna för elen. På senare tid har exempelvis elpriserna i Skåne periodvis legat tio gånger högre än i norra Sverige, där god tillgång på vattenkraft håller priset lågt.
Det kan innebära att vi tvingas producera eller köpa in fossil el. För som Svenska kraftnät varnat för i sin balansrapport är det långtifrån säkert att de länder vi vill köpa från har ett överskott. När det inte längre blåser i Sverige, är vinden oftast lika stilla i Danmark och norra Tyskland.
Visserligen finns norsk vattenkraft, men landets möjlighet till export till Sverige utgör enstaka procent av vårt behov. Återstår så polska och baltiska kolkraftverk för att på kort sikt möta behoven.
Med rätt beslut behövs inte det. I en ny rapport för Svenskt Näringsliv visar energiforskaren Staffan Qvist, med hjälp av den världsledande GenX-modellen, hur vår framtida elförsörjning kan räddas.
Utifrån Sveriges förväntade behov under 2040-talet, med elektrifierade industrier och en eldriven transportsektor, bygger de mest kostnadseffektiva och stabila lösningarna på en tredjedel vardera av kärnkraft, vattenkraft och vindkraft.
Med tanke på att vindkraften slog produktionsrekord 2019 och levererade 12 procent av all el, är det alltså främst en kraftig tillväxt av denna källa som behövs. Men även viss ny småskalig kärnkraft eller en driftförlängning av Ringhals reaktorer ingår.
Ett sådant fossilfritt system är minst 40 procent billigare än ett med bara förnybara källor, enligt modellen. Då är kostnader för så kallade systemtjänster i det förnybara systemet inte inräknade, alltså att produktionen hålls någorlunda jämn för att undvika avbrott. Exempelvis behövde oljekraftverket i Karlshamn eldas i somras för att vinden stod stilla.
Det var knappast det förespråkarna för ett 100 procent förnybart system såg framför sig. Ändå är det på den vägen energipolitiken vandrat – och fortsätter. Det börjar bli dags att svänga av.
