Machiavellisk. Kevin Spacey spelar den fiktive amerikanske politikern Frank Underwood.
Machiavellisk. Kevin Spacey spelar den fiktive amerikanske politikern Frank Underwood.

Förr eller senare faller Underwood

Vi hatar politiska bråk i verkligheten, men som drama älskar vi det.

ANNONS
|

Ledare 19 mars. Verkligheten överträffar alltid dikten. Men när dikten är mer tillfredställande än den mest sockersöta bakelsen är det svårt att värja sig mot rena vanföreställningar. Och när modern teknik och digitala distributionsmodeller gör det möjligt för oss att konsumera en TV-serie under en enda lång, skälvande maratonsittning blir effekten ungefär likadan: dramat tillhandahåller kroppens belöningssystem med en rejäl sockerkick. Effekten är kortvarig, eftersmaken besk. Begäret kan aldrig riktigt stillas och tomheten blir påtaglig.

Vår fascination inför dramatiserad politik i TV-serieformat likaså. Det blir en förenklad men förhöjd dramaturgisk upplevelse, likt den i det amerikanska politiska dramat "House of Cards". I denna studie i machiavelliska pretentioner porträtteras makten som ett nollsummespel, som ett mål snarare än ett medel. I serien följer vi den amerikanska politikern Frank Underwood och hans lika intrigerande hustru Claire, som tillsammans planerar, utmanövrerar och erövrar politikens olika toppskikt. Serien är känd för sina överdramatiska men finurliga utvecklingar och osannolika vändningar där makt både är resultatet av noggrann planering, en gnutta tur och förljugen skicklighet.

ANNONS

Vi älskar att förfasas över paret Underwoods makthunger, där varje konkret politiskt förslag eller manöver endast är ett speltekniskt moment. Ibland måste man bluffa och ta en risk. Men framförallt är det bilden av Frank Underwoods kontrollbegär, som trots sin vansklighet är märkligt lugnande. Och han vänder ständigt sina nederlag till framgångar. Frank Underwood är vår nidbild av en maktfullkomlig politiker, en popkulturell Richard Nixon, som i avsnitt efter avsnitt dansar på lina samtidigt som han trippar på isbitar.

Förr eller senare faller han. Och vi kommer älska när han väl gör det.

Det är en tacksam men nödvändig belöning och får publiken att glömma bort att man njuter av dramatiserade dåliga gärningar. Som den där sockerkicken. Man vet att man inte borde, men...

Ett vanligt återkommande klagomål på politiker är att de aldrig kan komma överens. "Varför kan de inte bara lösa det?", brukar det heta när allmänheten tillfrågas i olika enkäter. "Det är bara käbbel, de bråkar bara en massa". Och ändå är det just detta vi älskar att uppleva i ett bra TV-drama. Bråk i en gastkramande men säker miljö.

"House of Cards" ger oss inblick i skeenden som få orkar engagera sig i – i verkligheten. En sådan förenklad inblick ser bortom alla långa kvällar med partimöten, alla tråkiga möteshandlingar och allt slit bakom kulisserna. Det gör också att det blir lättare att hemfalla åt fördomarna om hur de där politikerna egentligen är: maktgalna och självcentrerade. Och ändå: demokrati handlar inte om att ha rätt. Det handlar om att få rätt. Och det kräver en arbetslinje – även i “House of Cards”.

ANNONS
ANNONS