Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nils Öberg vill se sin myndighet bli poliser i försäkringskläder.
 Bild: Jessica Gow/TT
Nils Öberg vill se sin myndighet bli poliser i försäkringskläder. Bild: Jessica Gow/TT

Gustav Juntti: Försäkringskassan ska inte bli någon bidragspolis

Bidragsfuskare ska utredas och åtalas inom det ordinarie rättsväsendet.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Avskaffa sekretessen mellan myndigheter. Ge Försäkringskassan utökade befogenheter att hämta in exempelvis konto- och bankuppgifter. Felaktiga utbetalningar ska kunna återkrävas direkt utan ett domstolsbeslut.

På DN Debatt (5/11) uppmanar Försäkringskassans generaldirektör Nils Öberg till ett ”systemskifte” i hur myndigheter ”får använda och dela med sig av information och kunskap de redan har.”

Den första frågan som dyker upp är om svenska myndigheter ens bör driva på för systemskiften som ytterst sett är politiska beslut. Och hur rimmar viljan att få inhämta fler av ens bankuppgifter med ambitionen att jobba bättre med den ”information och kunskap de redan har”?

2005 bedömdes felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystemen kosta 18-20 miljarder kronor om året. Hälften var bidragsbrott, andra hälften bedömdes bero på fel av Försäkringskassans handläggare samt bidragstagarna.

2009 bedömde Försäkringskassan summan till 16,4 miljarder. Högst andel fel av totala utbetalningar låg inom assistansersättningen. Året efteråt gjorde elva myndigheter på regeringens uppdrag en ny skattning och landade på samma summa. På senare tid har flera myndigheter gemensamt bedömt att det rör sig om 10 till 20 miljarder kronor per år.

De tre bedömningarna kommer från olika delegationer och uppdrag. När Riksrevisionen 2016 granskade dessa visade det sig att bara tre av nio granskade förslag på åtgärder hade implementerats av ansvariga myndigheter.

Det är ett kraftigt politiskt misslyckande, efter årtionden av kunskap om problemets vidd. Det kan förklara Öbergs utspel, men sänker samtidigt förslagens trovärdighet.

Riksrevisionen fann också i en enkät bland Försäkringskassans handläggare att man prioriterade kundnöjdhet och snabba utbetalningar framför att göra rätt. De hade också låtit bli att utreda misstänkta fel på grund av tids- eller kunskapsbrist.

Allt detta tycks Öberg blåsa förbi i ivern att skapa något mer. Utöver förslagen om bättre kontroll och samverkan vill han att myndigheten blir en bidragspolis.

”Brottsutredningar mot socialförsäkringssystemet behöver utföras av Försäkringskassan,” skriver Öberg.

Detta då bara ett fåtal av de tusentals fall som man lämnar till polis och åklagare leder till fällande dom, och att rättsväsendet redan nu är överbelastat.

Förutom det praktiska, som att Försäkringskassan då måste prestera bättre än rättsväsendets samlade kompetens vad gäller ekonomisk brottslighet för att förslaget ska ha en poäng, kommer återigen systemskiftet i fokus.

Ska polisen alltså inte utreda vissa brott? Ska domstolarna inte lagföra dessa, oavsett hur få som når dit?

Öberg menar att välfärdsbrottens skala är ”systemhotande” och att systemen bygger på tillit. Hur vore det om myndigheten då valde att lita på det politiska och det juridiska systemet?

Viljan bakom förslagen är det inget fel på. Sveriges myndigheter måste kraftsamla mot bidragsfusk och en allt mer avancerad organiserad brottslighet. Att skapa en självsvåldig myndighet bortom polis och domstolar är inte rätt sätt att göra det.