Försvarssamarbete utan täckning

Då juni månads sista eftermiddag höll Sveriges, Finlands och Storbritanniens försvarsministrar ett gemensamt seminarium i Stockholm. Ämnet var säkerhetssituationen i norra Europa.

Den brittiske ministern Michael Fallon inledde med att beskriva omvärlden som ”mörkare och farligare” än på länge. Sedan följde ett formellt välkomnande av Finland och Sverige till den av Storbritannien ledda styrkan Joint Expeditionary Force (JEF).

JEF bildades 2012 och består nu av nio länder, däribland Norge och Danmark, men är ingen försvarsorganisation med förpliktelser likt NATO eller EU. Fallon betonade att samarbetet inte baseras på en hotbild från någon särskild angripare. Mellan raderna kan dock oron för Ryssland anas. Stora delar av de tre ministrarnas anföranden kretsade kring grannen i öst.

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö beskrev hur tröskeln för våld i landets närområde sänkts. Närgångna ryska luftoperationer över Östersjön, bombningar i Syrien och upprustningen av kärnvapenbaser på Kolahalvön driver försämringen av det allmänna säkerhetsläget.

Politisk och militärt stöd likt JEF är viktigt för Finland ”när det behövs”, sade Niinistö. För några år sedan hade han förmodligen sagt ”om”.

Det säkerhetspolitiska landskapet runt Östersjön har över tid försämrats. Rysslands krigföring i östra Ukraina och ockuperingen av Krimhalvön är de tydligaste bakomliggande faktorerna, inskärpte svenska försvarsministern Peter Hultqvist (S) med en dalkarls betryggande klarhet.

Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) slog i höstas fast att Rysslands mål om modernisering av 70 procent av militärens materiel till år 2020 driver militära utgiftsökningar i hela Östersjöregionen, något som har ”ändrat regional säkerhetsdynamik”.

Därför är det bra med ökat Östersjösamarbete. Förra veckans nya militära samarbetsavtal med Tyskland är ett exempel, JEF ett annat. Med mer samarbete skapar Sverige vad statsvetaren Robert Jervis – känd för sitt arbete om det så kallade säkerhetsdilemmat – kallar för en ”ideologisk buffertzon”.

Men svenska satsningar äts upp av ökningen i försvarsprisindex, alltså omräkningen av pengatillskott justerat för prisbilden på materiel och löner. Enligt en FOI-analys från 2015 ökar visserligen antalet kronor som läggs på försvaret, men räknat som andel av BNP minskar resurserna. Enligt SvD (2/7) har riksdagspartierna i försvarsgruppen inte kunnat enas om anslagen fram till 2020. Försvarsöverenskommelsen från år 2015 riskerar att falla, och därmed den långsiktiga finansieringen.

Norden, och hela Östersjön, är bara så starkt som sin svagaste länk. Michael Fallon förklarade hur Storbritannien de närmsta åren ska lägga 178 miljarder pund på försvarsinvesteringar. Jämför det med de 500 miljoner kronor som den svenske överbefälhavaren Michael Bydén i våras fick efter att ha begärt 6,5 miljarder kronor. Då anar man var försvarskedjan riskerar brista. Och varför JEF behövs.

Gustav Juntti