Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förtroende. Andelen väljare som uppger att de litar på våra toppolitiker kunde ha varit högre.

Förtroende för demokratin, men inte partierna

Väljarnas förtroende för samhällsinstitutionerna är stabilt. Blanda inte ihop partiernas kris med demokratins.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

På onsdag samlas partiledarna för terminens första riksdagsdebatt. Man gör så med skrala förtroendesiffror. Andelen väljare som uppger att de litar på våra toppolitiker kunde ha varit högre.

Enligt Sifo är partiledarnas genomsnittliga förtroendesiffra 31 procent. Annie Lööf (C) är med 45 procent den som anses mest vara mest tillförlitlig. Hon följs av Stefan Löfven (S), som når 43, och Anna Kinberg Batra, som följer efter med 40. Inte ens hälften av väljarna hyser alltså förtroende för ledarna i Sveriges två statsbärande partier. Centerledaren har minst dåliga siffror, men inte ens Lööfs är särskilt upplyftande.

Samtidigt förblir tilltron till vårt styrelseskick stark. Andelen som anser att representativ demokrati är ett ”mycket bra” politiskt system ökade från 61 till 71 procent under 00-talet. Och som krönikören Gabriel Heller Sahlgren påpekar i Dagens Samhälle finns inget utbrett missnöje mot den granskande och dömande makten (45/16). Vi litar fortfarande på vad som står i tidningen. Vi anser ännu att Sverige är rättssäkert.

Denna breda demokratiska tillit ska värnas. Första steget i en sådan process är partipolitisk självrannsakan. Partiledare med låga förtroendesiffror måste inse att det i väljarnas ögon är partierna som underpresterar, inte demokratin som sådan. Därtill bör inflytelserika opinionsbildare undvika att göra partiernas förtroendekris till styrelseskickets.

Häromdagen twittrade Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, en samtidskritisk bildkommentar publicerad i tidskriften New Yorker. Teckningen föreställer en man i ett flygplan. Mannen vänder sig mot medresenärerna och förklarar att piloterna har förlorat kontakten med de vanliga passagerarna. Därefter frågar han hur många som vill att han tar över cockpit.

Andemeningen är tydlig: Respektera proffsen, fall inte för populism.

Det är en slagkraftig bild även i svensk kontext. Men låt oss ta metaforen den illustrerar ännu ett varv. För det första är piloter en professionell yrkesgrupp. Politiker är det inte. För det andra planerar piloter alltid för värst tänkbara scenario, oavsett väderprognos. Ingen skulle överväga att lyfta utan långsiktig färdplan och välfylld tank.

Hur många väljare tycker att partiledare som medvetet undviker ekonomiska målkonflikter framstår som lika ansvarstagande? Vem vågar flyga med en regering som lånar miljardbelopp under högkonjunktur? Och vilken turbulens väntar i olika delar av samhället om reformer som ökar BNP per capita uteblir?

För piloter går säkerheten alltid först. I riksdagen har ofinansierade löften blivit ett standardförfarande. Det avspeglas i partiledarnas skrala förtroendesiffror, men betyder inte att demokratin som styrelseskick har upphört att fungera.