"Feministisk" utrikespolitik är mest en nostalgitripp för S

Sverige har fjäskat rejält för att lyckas knipa en plats i FN:s säkerhetsråd. Aftonbladet och Expressen har tagit del av dokument som visar att auktoritära länder söker gentjänster efter att ha stöttat Sveriges kandidatur. Bland annat vill Etiopien ha en röst för ordförandeposten i UNESCO, och Benin vill utöka sina handelskontakter med Sverige.

Avslöjandena är egentligen inte förvånande. Utrikespolitik handlar ofta om rationellt kalkylerande för att värna landets intressen. Det är också just vad statsminister Stefan Löfven gör när han åker till Saudiarabien för att kränga vapen, eller när UD:s tjänstemän turnerar runt bland förtryckarregimer för att söka röster till säkerhetsrådet.

Problemet är att denna typ av utrikespolitisk strategi står i motsättning till en annan inställning – den om att rakryggat stå upp för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Sveriges dubbla hållning, att värna relationerna med totalitära stater för att det gynnar oss, kombinerat med en retorik som kretsar kring värderingar och idealism, är att det i längden är en omöjlig kombination.

Det tvingar exempelvis statsministern att låtsas som om han har pratat om feminism med den saudiska kungen, trots att alla vet att de diskuterat vapenaffärer. Det är inte trovärdigt.

Särskilt märkligt blir det när målet för strategin – en plats i FN:s säkerhetsråd, för att där få gehör om värderingar och mänskliga rättigheter – inte uppenbart gynnar svensk exportindustri eller något annat nationellt intresse. Argumenten för FN-kandidaturen har i stället varit att det ligger i linje med ambitionen att vara en moralisk stormakt.

Sveriges plan för en plats i säkerhetsrådet har alltså varit följande: Man tar biståndspengar för att åka runt och övertyga smånationer. Man kohandlar med diktaturer. Man tonar ner retoriken om mänskliga rättigheter. Allt för att öka chanserna att sitta i säkerhetsrådet och där eventuellt föra fram kritik mot Rysslands bombningar i Syrien.

Det är långsökt och ett högt pris att betala. Och kanske är det trots allt inte mänskliga rättigheter som driver utrikespolitiken, utan ett intresse. Nämligen den stukade socialdemokratins behov av en nostalgitripp.

Karin Pihl