Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 020902 Tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större. Citat från hus på Uppsala Universitet. Foto: Fredrik Persson  Kod: 1081 COPYRIGHT PRESSENS BILD
Thorilds tankar omtolkas i moderna tider. Fri vetenskap kan inte underställas krav på värdegrund. Bild: FREDRIK PERSSON

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Fler bojor för de fria universiteten

Politiken borde visa mer, inte mindre, tillit till universitetens förmåga att själva sätta upp ramar för sitt arbete.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

“Säg nej till värdegrund som villkor för fri forskning” skriver professor Lars Hultman och professor emeritus Christina Moberg, båda ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien, på Dagens Nyheters debattsida (3/3). De reagerar på en formulering i en författningskommentar till regeringens nya forskningsproposition.

Propositionen berör bland annat regeringens förslag att, som utredningen om Styr- och resursutredningen (SOU 2019:6) föreslog i sitt betänkande, lägga till en skrivelse i högskolelagen för att förtydliga att lärosätena ska ha ett ansvar för att värna den akademiska friheten i sin verksamhet.

Att betona och stärka den akademiska friheten är ett gott mål, men det som fått de båda professorerna att reagera är hur friheten definieras. I författningskommentaren framgår att fri kunskapssökning alltid måste utföras “utifrån den värdegrund som gäller.” En sådan formulering väcker frågor.

Dels för att den är vag, och otydlig i vad som avses. Men också för att “värdegrunden” tenderar att vara föränderlig, och starkt präglad av samtiden. Ska den fria forskningen förväntas ändra och anpassa sig, om värdegrunden radikalt stöps om? Som Hultman och Moberg påpekar riskerar det att skapa ängsliga forskningsmiljöer.

Att det är just universitetens ansvar för den akademiska friheten som betonas i propositionen är också intressant. Att universiteten ska värna frihet för sina anställda i forsknings- såväl som utbildningsverksamhet är en del, men lika mycket är det en fråga om lärosätenas relation och autonomi gentemot staten.

Som finansiär vill staten få ut värde för forskningspengarna, men en utveckling mot mer riktade anslag och styrning minskar den viktiga autonomin. Ironiskt nog så ger propositionen, med ambitionen att stärka den akademiska friheten, förslag på att ytterligare fördjupa styrningen på flera områden.

Dessutom så beslutar regeringen om utnämningar till styrelser för universitet och högskolor, en märklig ordning som skulle kunna ändras till fördel för den akademiska friheten.

Politiken borde visa mer, inte mindre, tillit till universitetens förmåga att själva sätta upp ramar för sitt arbete. Även när målet är att främja god forskning inom viktiga områden är risken att det istället övergår i politisk klåfingrighet. Är tanken fjättrad vid goda intentioner kan den inte att vara fri.