Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Joakim Broman: Flit och sparnit måste löna sig

Joakim Broman: En god pension är till stor del ett eget ansvar.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

En undersköterska som arbetat hela livet får 15 400 kronor per månad i pension. En person som aldrig arbetat, med garantipension och maximalt bostadstillägg, får 14 100 kronor. Det är resultatet av de förändringar i pensionssystemet som riksdagens pensionsgrupp – en blocköverskridande grupp där alla partier utom V och SD ingår – röstade igenom häromveckan (Fplus 17/10).

Det är en märklig konstruktion, men kanske också en tydlig illustration av en politisk målkonflikt. På en rak fråga skulle säkert de flesta ställa sig bakom en höjning av pensionen för de som har det sämst ställt. Men om det samtidigt innebär att det inte gör någon skillnad att ha slitit i vården eller på ett bygge hela livet är frågan inte lika enkel.

Det ska löna sig att arbeta, brukar det heta. Det var huvudskälet till att Alliansregeringarna införde jobbskatteavdraget, som innebar att en undersköterska fick en extra månadslön varje år – ca 26 000 kronor – i sänkt skatt. Men när skatten blivit lägre för de som arbetade uppstod ett glapp gentemot pensionärerna, som felaktigt benämndes pensionärsskatten. Socialdemokraterna attackerade Alliansen för detta, och när man tog över regeringsmakten började man utjämna glappet.

Det ska inte bara löna sig att arbeta utan också att ha arbetat, blev tillägget, fast skattesänkningarna för pensionärer gällde förstås även de som aldrig haft ett jobb. Redan innan förra veckans förändringar i pensionssystemet har skillnaden mellan den som arbetat och den som inte gjort det varit liten.

Sanningen är att det aldrig går att skapa ett pensionssystem som gör alla nöjda. Men om man menar allvar med att arbete ska löna sig, både under tiden man arbetar och i livet som pensionär, måste förändringar till. Och så som pensionssystemet är utformat finns förhållandevis få alternativ.

En möjlighet är att höja pensionsavgifterna. Men förutom att en sådan förändring får fullt genomslag först om några decennier är höjda avgifter en extra skatt på arbete. Det innebär att incitamenten att arbeta blir lägre, och att det till sist ändå blir löntagarna som finansierar tillskottet. Samma effekt skulle höjd riktålder – när man tidigast kan gå i pension – ha. Att sänka garantipensionen eller bostadstillägget är nog varken garantipensionärer eller politiker särskilt sugna på.

Då är det ett bättre alternativ att skattebefria visst sparande, exempelvis genom att återinföra avdragsrätten för individuellt pensionssparande som avskaffades 2015. Den innebar att man kunde spara upp till 12 000 kr om året skattefritt.

Ett återinförande av avdragsrätten och ökat sparande skulle visserligen ge lika långsamt genomslag som höjda avgifter, och bara täcka den del av befolkningen som väljer sparformen. Men det skulle ge arbetande personer en chans att få pensionsutbetalningar som ligger närmare slutlönen utan att incitamenten att arbeta minskar. Det vore också en viktig signal om att en god pension till stor är del är ett eget ansvar.