Sverige är bäst i världen på att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Det menar Oxfam, en organisation som arbetar med att minska fattigdomen i världen. I en ny rapport presenterar Oxfam Commitment to Reducing Inequality Index, ett index för hur väl stater minskar ekonomisk ojämlikhet. Det speglar hur mycket resurser staterna lägger på vård, skola och omsorg, hur progressivt skattesystemet är samt fackföreningarnas roll på arbetsmarknaden och hur föräldraledigheten ser ut.
Sverige toppar listan. Men det ska man inte omedelbart tolka som en framgång.
Indexet mäter nämligen anslagen till vård, skola och omsorg, inte hur väl verksamheterna faktiskt fungerar. De tittar inte på hur effektiv arbetsmarknaden är på att sätta arbetslösa i arbete, utan främst på hur starka fackföreningarna är.
Ett sådant ogenomtänkt fokus på ojämlikhet innebär att de verkliga utmaningarna som vi står inför idag förbises.
I Sverige är arbetslösheten bland inrikes födda med eftergymnasial utbildning endast 1 procent. Motsvarande siffra bland utrikes födda är 6 procent. Det gapet åtgärdar man varken med hjälp av starkare stöd till fackföreningar eller högre skattesatser, utan genom en mer flexibel arbetsmarknad.
Och trots att Sverige globalt sett ligger i toppskiktet vad gäller statens utgifter på vård, skola och omsorg har Sverige likväl stora brister inom områdena. Fram till år 2035 förutser SCB att det kommer att fattas 160 000 personer som är utbildade inom vård- och omsorgsyrken. Föga förvånande räcker det inte att oreflekterat slänga pengar på vårdsektorn.
I sitt index försöker Oxfam uppenbarligen uppmuntra stater att i högre grad försöka motverka ekonomisk ojämlikhet. Men där skapas olycksamma incitament - organisationen mäter endast politikernas ambitioner, och inte utfallet av den förda politiken. Då ges politiker ännu ett skäl att slösa pengar, utan att komma med långsiktiga lösningar. Det är knappast vad världens fattiga behöver.
