Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Frankrike vill frälsa Europa

Karin Pihl: Här är Sverige och Frankrike lika: båda länderna lider av kronisk hybris

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Notre Dames spira finns inte längre kvar. Den brann upp när lågorna slickade den berömda Pariskatedralen för några veckor sedan. Men byggnaden står kvar, lite mörbultad och sotig. Nu rasar en debatt i Frankrike om hur snabbt Notre Dame ska byggas upp igen. President Emmanuel Macron är ivrig. Han vill helst att katedralen blir färdig inom fem år, lagom till att landet står värd för sommar-OS 2024. Det har inte fallit alla i smaken. En rad kulturvårdsexperter har klagat och vill se en mer genomarbetad och försiktig restaurering för att nå bästa resultat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Ändå kan man förstå Macrons iver. Notre Dame, som började byggas på 1100-talet, är en symbol för Frankrike. Och är det något den franske presidenten är mån om är det att övertala omvärlden att Frankrike fortfarande är världens bästa, vackraste och mest kultiverade land. En eldsvedd katedral blir en olustig symbol för ett land som, trots sin ställning som kulturnation, har stora problem: terrorism, förortskriminalitet, gula västar, minoriteter som inte uppfattas vara tillräckligt lojala med republiken, och en tungrodd statsapparat som verkar omöjlig att reformera.

Att bygga upp Notre Dame i rekordfart är inte presidentens enda projekt. Macrons parti La République En Marche ska ta sig in, och bli en dominerande kraft, i Europaparlamentet. I opinionsmätningarna är det jämt mellan En Marche och nationalistiska Ressemblent National, tidigare Front National. Att bli största parti i EU-valet är en prestigefråga för Macron. Han har sedan länge gjort klart att han vill ta upp kampen med Tyskland om att vara EU:s ledande medlemsland.

Europa måste förnyas, enligt Macron och hans parti. En solig dag bara två veckor före valet har hans supportrar ställt till med picknick den stora parken utanför Louvren. Här välkomnas förbipasserande med EU-flaggor, goda pajer, vin och livemusik. Trots detta är det något rastlöst över tillställningen. Det är svårt att få ett konkret svar på frågan om vad som är viktigt i EU-valet. Kulturdamer i mörka solglasögon och välkammade unga män i skjorta och chinos svarar samma sak: Europa måste förändras, bli starkare, få mer självförtroende, bli… mer som Frankrike.

Slagordet är “renaissance”, förnyelse. Underförstått är att det är republiken som ska peka ut riktningen för denna process. “Vi vill visa EU vad Frankrike står för och flytta fram våra positioner”, säger en ung man som jobbar ideellt för partiet i valrörelsen. Underförstått menar han att om Macron fick mer att säga till om, skulle kineserna hållas på plats och amerikanerna skärpa till sig.

Att franska ledare vill frälsa Europa genom att försöka få andra länder att inse den franska kulturens briljans är en gammal idé som fanns redan långt före Napoleons härjningar över kontinenten. På det sättet är Sverige och Frankrike lika. Båda länderna lider av kronisk hybris. I Sveriges fall handlar det om en inställning att svenska politiker har kommit längst av alla när det gäller progressiva reformer. För fransmän handlar det om att Frankrike är världens främsta kulturnation som andra länder bör ta efter.

Det ligger något i båda uppfattningarna. Frågan är om det går att övertyga resten av EU.