Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson myntade begreppet “åsiktskorridor” 2013. Han menade att det fanns åsikter bland människor som inte hördes i den offentliga debatten som framförallt rörde invandring, feminism och HBTQ-frågor. “Åsiktskorridor” listades som nyord av Språkrådet 2014 och blev snabbt uppfångat av dem som var trötta på Feministiskt initiativ, vegomåndag och mångfaldssatsningar. Enligt dem fick man inte problematisera invandring och feminism. Och visst var det så att det man blev hårt ansatt om man diskuterade problem relaterade till invandringen före flyktingkrisen 2015.
En person som fick uppleva det var dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M), som 2013 hävdade att vi måste minska volymerna asylsökande till Sverige. Moderata ungdomsförbundet, Aftonbladets ledarsida och Stefan Löfven (S) kritiserade Billström i hårda ordalag. “[...] de gör det med ett avhumaniserande språk, där människor på flykt från krig beskrivs som "flöden" och "volymer"” skrev Löfven på sin Facebooksida. Man kunde inte mäta människoliv i kronor och ören, hette det.
I dag vet alla att flyktinginvandring kostar pengar. Socialdemokraterna, med Löfven i spetsen, stängde gränsen 2015 och presenterade inför riksdagsvalet 2018 en punktlista med 14 förslag för att ytterligare strama åt migrationen. Många debattörer och politiker som tidigare var positiva till invandring har alltmer börjat problematisera dess konsekvenser. Det har resulterat i en ny åsiktskorridor.
Nuförtiden går det inte att säga att man är för invandring utan att få en hord människor efter en som tycker att man är en naiv idealist. Banala spaningar om alla möjliga problem relaterade till asylmottagningen, som att man minsann inte kan trolla fram socialsekreterare ur en magisk hatt, river applåder och hundratals gillamarkeringar på sociala medier. Den som påtalar en positiv effekt som invandringen genererar möts nu direkt av mothugg. “Har du inte tänkt på hederskulturen? Alla kostnader? Kriminaliteten? Var ska de bo?”.
Det finns rimliga argument både för och emot stor invandring. Problemet är inte att människor kritiserar migrationspolitiken, utan att debatten är så likriktad. Det var dumt att man 2013 inte kunde problematisera invandringens kostnader utan att anklagas för att ha en uniform från 1930-talet och det är dumt att man nu inte kan säga att man vill ta emot en flykting utan att behöva svara på frågor om man vill att han eller hon ska bo i ens vardagsrum.
Invandringskritikerna har kvar offermentaliteten, trots att mycket vatten flutit under broarna sen 2013 och de nu själva befinner sig i åsiktskorridorens mitt. Man anklagas inte längre för att vara rasist av vettiga människor om man vill diskutera hedersförtryck eller arbetskraftsinvandring. Det är tvärtom tufft för dem som vill öka invandringen till Sverige. Det bör man ha med sig, och bemöta dessa personer med respekt och saklighet i det offentliga samtalet även om man själv inte upplevde att man blev bemött så för några år sedan.
