Regeringen satsar sex miljarder över tre år på att göra skolan mer jämlik. Problemet är reellt, men Fridolin vill inte närma sig den verkliga lösningen.
Skolan är ett lotteri, sa Lärarnas Riksförbunds dåvarande ordförande Bo Jansson i samband med att förbundet 2015 släppte en rapport som visade på enorma skillnader i hur mycket kommunerna satsar på skolan.
Det är svårt att inte hålla med, även om jämförelsen med ett lotteri riskerar att frånta kommunpolitiker deras ansvar. Men 2015 fanns nästan dubbelt så många lärare per elev i Pajala som i Norberg. I Jokkmokk var 65 procent av lärarna utbildade i pedagogik, i Habo 98 procent.
Skillnaderna påverkar också resultaten, även om det finns fler faktorer som spelar in där. Att 93 procent av eleverna i årskurs 9 når målen i den välmående stockholmskommunen Danderyd, jämfört med 47 procent i västmanländska Ljusnarsberg, har mycket att göra med de respektive kommunernas socioekonomiska skillnader.
Just de socioekonomiska skillnaderna är därför i fokus för den satsning på sex miljarder kronor över tre år som utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) nu gör. Exakt hur stödet ska utformas är inte klart, men det ska baseras på ett socioekonomiskt index och skjuta till resurser till kommuner och skolor med låga värden. I praktiken betyder det att skolor i utsatta områden, på landsbygden och i områden med låga utbildningsnivåer får mer pengar. Regeringen själv uppskattar att det kan handla om en ökning på 12-25 procent av de totala kostnaderna för utbildningen.
Pengarna behövs och inriktningen för hur stödet ska fördelas verkar rimlig. Det finns dock två huvudsakliga invändningar. Den ena är att det inte bara är skolans resurser som skiljer sig åt över landet, utan även de administrativa kostnaderna. Om inte det blir en parameter i stödet finns risken att de extra pengarna går till de som slösar mest, snarare än till de som behöver dem bäst.
Den andra invändningen är att inga statliga tillskott helt kommer att utjämna så här stora skillnader. Förutsättningarna i kommunerna är helt enkelt för olika. På sikt är det enda som kan garantera en jämlik fördelning att staten tar över ansvaret för skolan. Risken är att Fridolins satsning bara skjuter upp den nödvändigheten.
