Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gör upp med myten om barns olika lärstilar

Malin Lernfelt: Icke-vetenskapliga trams i den svenska skolan måste bort

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Den mänskliga hjärnan fungerar i praktiken likadant hos oss alla. Vi lär oss nya saker på samma sätt och minnet fungerar enligt en given modell. De individuella skillnaderna är marginella och handlar främst om förutsättningar, som går att kompensera genom träning. I grunden gäller dock att för att bli bra på att läsa och förstå skriven text på djupet, måste man träna läsning. För att lära sig språk måste man tala, och för att bli bra på matematik måste man räkna. Om och om igen. Det finns inga genvägar.

Vår förmåga till inlärning är dessutom beroende av yttre faktorer som att vi inte hela tiden utsätts för olika störningsmoment och blir avbrutna i vår tankeprocess. Hjärnan arbetar bäst då vi kan rikta uppmärksamhet mot det som är viktigt. Ju mer vi lär oss, desto bättre blir vi på att koppla ihop tidigare erfarenheter med de nya insikterna och göra associationer mellan ord, bilder och begrepp. Därmed ökar förståelsen och i förlängningen våra möjligheter att lära ännu mer.

Allt detta är väl känt inom modern hjärnforskning och borde därför vara självklart inom svensk skola. Det är det inte. I stället sprids sedan ett par decennier en myt om att barn har olika ”lärstilar”. Trots att vetenskapligt orienterade lärare försökt bekämpa detta otyg har det fått fäste, även inom de myndigheter som styr skolans utveckling och uppdrag.

De senaste åren man visserligen försökt tona ned det värsta flummet och raderat en del märkligt material. Men häromdagen twittrade Charlotte Wieslander, som arbetar som utredare på Skolinspektionen och även bistår med kvalitetssäkrande arbete åt myndighetens ledning, att ”i en lärarprofession ingår att kunna lägga upp och planera undervisningen utifrån att eleverna har olika förkunskaper och lärstilar”. Efter att hon mötts av omfattande kritik kom en halvhjärtad pudel från

Skolinspektionens officiella twitterkonto rörande användandet av ordet ”lärstilar”. Samtidigt vittnar föräldrar i sociala medier om att de från myndigheten får frågor om ”undervisningen på barnets skola passar barnets individuella sätt att lära sig”, vilket tyder på att trots att man försöker göra sig av med ett ifrågasatt begrepp, har behållit tankegodset.

Detta är inte förvånande med tanke på den industri som växt upp runt idén om att barn och unga primärt har visuell, spatial, lingvistisk eller kinestetisk inlärningsförmåga. Enorma resurser läggs i dag på att dokumentera, analysera och planera runt detta icke-vetenskapliga trams och kommersiella aktörer tjänar stora pengar på att sälja in metoder och program som baserar sig på att barns hjärnor fungerar diametralt olika.

Det är orimligt. Skolan måste på allvar göra upp med lärstilsmyten. I stället för att lärare ska vända ut och in på sig själva och försöka anpassa undervisningen efter varje enskild elev borde fokus ligga på gruppen och på att variera undervisningen och skapa lugn och ro för alla. Det är vad som ger goda förutsättningar för såväl inlärning som inkludering. Dessutom är ett sådant förfaringssätt till skillnad från ”lärstilar” vetenskapligt förankrat.