Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Gustaf Lantz var i veckans avsnitt av SVT-programmet Veckans Brott (2/4) ute och vevade mot den så kallade “gangsterrappen” som han menar “sanktioneras av det offentliga” på kommunala fritidsgårdar. Lantz menade att gansterrappen inspirerar ungdomar till kriminalitet och föreslog att “stoppa” den i fritidsgårdsmiljöer.
Diskussionen om rappens påstått skadliga verkningar är inte ny, och aktualiserades bland annat i samband med att programledaren Malou von Sivers i slutet av förra året ställde den unga rapparen “Greekazo” mot väggen i sin talkshow, genom att ifrågasätta hans ofta våldsinspirerade texter. Greekazo backades snart upp från alla möjliga håll och Malou fick utstå omfattande kritik.
Visst är musik, och kanske rapp i synnerhet, ofta fyllt med vålds- och drogromantik. Och visst finns det alarmerande problem med både våld och droger i på sina håll. Men frågan är ändå vad som är hönan och vad som är ägget. Ägnar sig folk åt kriminalitet på grund av att rapp skildrar kriminalitet, eller skildras kriminalitet i rapp just därför att folk ägnar sig åt kriminalitet? Självfallet kan det i viss mån vara en växelverkan, men även om så är fallet är det frågan om rappare har ett ansvar som samhällsuppfostrare — ett synsätt som förvisso skulle ligga väl i linje med den historiskt svenska synen på kultur som instrument för samhällsändamål snarare än egenvärde.
Debatten påminner på många sätt om 1980-talets debatt om det amerikanskt importerade videovåldet som skulle bryta ner samhällsmoralen hos dåtidens ungdom, och fick till och den dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström (FP) att allvarsamt citera bibeln: “Att det vore bättre för dem [videobranschen] att en kvarnsten hängdes kring deras hals och de kastades i havet.”
Det ska sägas att det faktiskt finns belägg för att för videovåldsexponering i unga år har samband med ökat aggressivt beteende, eller åtminstone att aggressiva personer ofta har en preferens för videovåld. Samtidigt är det svårt att veta vad vad personerna hade hemfallit till utan videovåldet och om det i sådana fall hade varit bättre, och samtidigt kan videovåld knappast jämställas med rappmusik.
Så istället för att spekulera om konsekvenserna av den musik unga lyssnar på, kanske ett mer fruktbart ämne är varför så många väljer att lyssna på våldsdyrkan och drogromantik. Säger det möjligen något om den vardag många ungdomar växer upp i? Förmodligen är så fallet, men den frågan är inte alls lika enkel och slagkraftig för politikerna att tala om.
