Godtyckligheten underminerar coronareglerna

Märkliga gränsdragningar är svåra att förklara

ANNONS

“Jag förstår att beskedet gör väldigt många besvikna”, sa kultur- och idrottsminister Amanda Lind (MP) under torsdagen (SvD 8/10). Det hade hon rätt i. Många hade hoppats på att lättnader skulle införas i de coronarelaterade restriktioner som begränsar såväl publik som deltagare i kultur- och idrottsevenemang. Enligt en tidigare aviserad plan skulle begränsningen på 50 personer lyftas till 500 personer den 15 oktober, men beslutet skjuts upp tills vidare.

Visst kan man förstå regeringens tvekan inför att mildra reglerna i ett läge där smittspridningen ser ut att ta fart igen. Problematiken i coronapolitiken rör dock inte främst restriktionernas styrka, utan godtyckligheten i hur de drabbar olika sammanhang.

ANNONS

Ta bara de märkliga gränsdragningar som gjorts i sommar. Varuhuset Gekås Ullared har halverat antalet besökare, och tar sedan i mars in ungefär 3 000 personer om dagen på en yta om cirka 40 000 kvadratmeter. Samtidigt har Skara sommarland, med en sammanlagd yta på över 400 000 kvadratmeter, varav stora delar utomhus, tvingats ha stängt. Besöksrestriktionerna på 50 personer drabbar nöjesparker men inte varuhus. Samtidigt har Kolmården, westernstaden High Chaparall och Astrid Lindgrens värld haft öppet, eftersom dessa inte betraktas som nöjesparker utan “besöks- och temaparker”.

Under torsdagen öppnade Folkhälsomyndigheten för att införa lokala restriktioner som minskar antalet besökare i exempelvis köpcentrum (SVT 8/10). Men samtidigt som det kommer att vara fortsatt tillåtet med långt fler än 50 personer samtidigt i en affär, och samtidigt som folk trängs på restauranger och barer, frågar sig fotbollssupportrar varför det inte skulle gå att ta in mer än 50 personer på arenor som normalt rymmer tiotusentals, som har dussintals ingångar och numrerade platser.

Till och med Vasaloppet, som sträcker sig över nio mil och tre kommuner, är begränsat av 50-personersregeln. Varför?

I pandemin måste alla göra uppoffringar, och vissa mer än andra. Smittspridningen och sjukdomen agerar inte efter några rättviseprinciper.

ANNONS

Men just därför är det desto viktigare att regeringen och myndigheterna gör det. Legitimiteten för restriktionerna och uthålligheten i att stoppa smittspridningen bygger på acceptans. Någon sådan är svår att få när begränsningar slår helt godtyckligt, förbjuder vissa sammanhang och är brett tillåtande för andra. Det är en sak att regeringen vill agera försiktigt, men det är inget hinder för att göra regelverken och restriktionerna konsekventa.

ANNONS