Utslagsvask bör placeras i samma inredningslängd som spisen. Bostäder med en boarea större än 55 kvadratmeter bör ha plats för parsäng i minst ett rum eller i en avskiljbar del av ett rum för sömn och vila. Platsen för ytterkläder i kapphylla bör vara minst 0,40 meter bred.
På många sätt är Boverkets Byggregler, BBR, typiska för offentlig byråkrati. Ursprungligen har syftet varit gott, och i grunden är förekomsten av regler och föreskrifter rimlig. Att reglera hur exempelvis utrymningsvägar ska utformas är av stor vikt för brandsäkerheten. Riktlinjer kring avlopp, luftkvalitet och energihushållning gör att svenska bostäder håller en hög och förhållandevis gemensam standard.
Men sedan händer något. En föreskrift om att vasken ska placeras så att skållningsrisk minimeras kompletteras för säkerhets skull med ett “allmänt råd” om att samma vask bör placeras i samma inredningslängd som spisen. Detta allmänna råd är visserligen bara tänkt som just ett råd. Men det myndiga språket (“bör placeras”) och närheten till själva föreskriften innebär att de otaliga råden förvandlas till en petig och detaljstyrande regelflora.
Konsekvenserna är inte bara höga kostnader för byggherrarna – och i förlängningen bostadsköparna – som måste vada genom byråkratin för att lyckas följa reglerna. Reglerna leder också till likriktning och stagnation. Plötsligt går kök bara att bygga på ett fåtal sätt. Eftersom det är alltför dyrt och krångligt att utforma egna lösningar, även om de är innovativa och efterfrågade, väljer nästan alla byggherrar att göra på samma vis. Regler kring rumstorlekar, dagsljus och buller förhindrar intelligenta planlösningar och bidrar till att nästan bara stora och medelstora lägenheter byggs. Om du undrat varför nybyggda hus nästan aldrig har små 1:or finns svaret i BBR. Ständiga förändringar och tillägg i regelverket är också en viktig förklaring till att byggsektorn har så svag produktivitetsutveckling.
Nu ska det bli ändring, är det tänkt. Kommittén för modernare byggregler lämnade sitt slutbetänkande till regeringen i december, och deras förslag utgör flera steg i rätt riktning. Föreskrifterna ska bli tydligare och utformade som funktionskrav, istället för som detaljstyrande regler om hur en hall ska inredas. Onödiga regler plockas bort helt.
Bra – men som utredningen själv tar upp räknar man med att kraven kommer att gälla 20-30 år. I ljuset av det måste man ställa frågan om förenklingarna är tillräckliga. Många detaljregleringar tycks bli kvar, och erfarenheter från försök att förenkla strandskyddsreglerna visar att det ibland kan behövas mer radikala grepp än politiker först tror.
Sådana hade också kunnat bidra till att på allvar minska bostadsbristen, snarare än att bara minska byggkostnaderna en aning. Varför inte, som exempel, tillåta mindre lägenheter för studenter, veckopendlare och nyskilda i vindsvåningar? Hög standard i all ära, men när en hel generation är utestängd från den ordinarie bostadsmarknaden är det dags att släppa på kraven.
