Ge 1500 lärare på stökiga skolor 10000 kronor mer i månaden! Det föreslår allianspartierna för att stoppa lärarflykten från utanförskapsområden. Anta att du är legitimerad gymnasielärare i svenska och engelska. Det råder stor brist på språklärare. Inför vårterminen kunde du välja och vraka bland arbetsgivarna. Rektorerna i skola A och skola B ryckte i dig.
Skola A är känd för sina goda resultat. Eleverna har höga meritvärden. Varje år åker treorna på skolresa till England. Elevrådet sade förvisso ”stopp!” när rektor föreslog ett kepsförbud inspirerat av Jan Björklund, men inga skolor är perfekta.
Skola B har större bekymmer än klädregler. Bara sex av tio elever tar studenten med godkänt i samtliga ämnen. London-resor har aldrig varit aktuellt. Socialt handlar det mesta om skolk och skadegörelse. Och nästa termin börjar en hel klass nyanlända, vilka kräver sin del av extraresurserna.
Skola A erbjuder 33000 kronor i månaden. Skola B kontrar med 36000.
Vid en genomsnittlig kommunskattesats på 32,1 kronor per hundralapp skiljer knappt 2 000 i rena pengar. Var skulle du välja att spendera 40 timmar i veckan under flera år framöver? På vilken skola är möjligheten att uppnå balans mellan yrkes– och privatliv störst?
Allianspartiernas utspel om höjda lärarlöner är förståeligt. 10000 kronor extra är förmodligen ett minimum om skola B ska konkurrera med skola A. Att jobba i klassrum är inget större kall än att arbeta som ingenjör. Det finns alltid en undre gräns för lön i förhållande till arbetsinsats, även om få blir lärare för pengarna.
Allianslöftet om fler tusenlappar till lärarna påminner dock om riskerna med kontinuerligt stigande välfärdsutgifter.
Lärare, socionomer och undersköterskor utgör vad Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, nyligen kallade för ”välfärdsstatens frontlinje”. Det är i skolorna, på socialtjänsten och inom omsorgen som kostnadskrisen redan leder till massavhopp. Lojala fotsoldater sjukskriver sig för stress, medan finansminister Magdalena Andersson (S) jämför Sveriges tillväxt med en Tesla.
Sverige har världens högsta marginalskatt. Sedan årsskiftet har vi också den högsta genomsnittliga kommunskattesatsen någonsin. Därtill eldar Riksbankens extrema penningpolitik på konsumtionen till nivåer som annars inte varit möjliga.
Ändå plågas skolan av läraravhopp. Åtta av tio kommuner saknar socionomer.
Skärrad vårdpersonal larmar om överbeläggningar som hotar patientsäkerheten.
Samtidigt ödslar regeringen mer kraft på att försöka stoppa populära friskolor, än att uppmuntra kostnadseffektivitet i offentlig sektor. S och MP är inte heller beredda att öka sysselsättningstalen med hjälp av lägre anställningskostnader för unga och utrikes födda.
Det blir allt mer uppenbart att glappet mellan tillväxttalen och välfärdens faktiska tillstånd inte kan tätas av rödgröna skattehöjningar.
Och vem kommer att kunna höja lärarlönerna när konjunkturen dyker?
