Högskolor och universitet har ett uppdrag att arbeta mot den sociala snedrekryteringen inom högre utbildning eftersom det – inte särskilt förvånande – finns en överrepresentation av läkar-, jurist- och ingenjörsbarn på universiteten.
Att öppna framförallt den mentala dörren in till högre utbildning för dem som är födda i en miljö där böcker är en bristvara och där högskoleutbildning är något främmande, är oerhört viktigt. Inte minst eftersom universiteten är den mest självklara vägen för klassresor.
Nu vill regeringen dock att detta uppdrag ska utökas. I en intervju med Sveriges radio (18/7) säger Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, att man avser skärpa lagen så att den inte bara syftar till att locka nya grupper till högskolan utan även innefattar att högskolan måste anpassa undervisningen så att fler klarar att fullfölja sin utbildning.
Universiteten ska enligt Hellmark Knutsson i framtiden inte bara jobba med breddad rekrytering utan också så kallat breddat deltagande. Det innebär att när en person väl kommit in på en högre utbildning han eller hon är behörig till, ska denna också få stöd för att fullfölja sina studier.
Därmed klargör ministern att regeringen uppenbarligen inte har den blekaste aning om vad akademisk utbildning handlar om.
Att gå på universitetet innebär att man måste ta ansvar för att strukturera och planera sina studier. Till skillnad från i grundskolan är det inte barn utan vuxna människor som måste bära detta ansvar, något man rimligtvis bör klara av att göra om man bedömts vara behörig. Regeringens planer kommer att infantilisera och dessutom underminera den högre undervisningens syfte och mål – en björntjänst som riskerar att få långtgående konsekvenser. Universitetens uppdrag bör inte vara att leka dadda åt myndiga människor.
Tvärtom måste fokus ligga på ämne och undervisning och inte på enskilda elevers behov. Är det så att man har svårigheter att genomföra högre studier bör man antingen på egen hand söka upp den hjälp som redan finns tillgänglig eller helt enkelt välja en annan bana. Alla människor varken kan eller vill bli akademiker och det gynnar ingen att samhället skall försöka baxa igenom så många som möjligt till priset av lägre kvalitet.
Om regeringen anser att det är ett problem att människor väljer bort eller inte fullföljer de högskoleutbildningar de blivit antagna till borde mer resurser läggas på att se till att ordentliga insatser görs i grundskola och gymnasium. På det viset säkerställs att barn från studieovana hem som vill plugga vidare är ordentligt rustade för att göra just det.
För den person som en vacker dag står där med examensbeviset i handen bör det vara en garant på att denna har klarat av att leva upp till den höga ansvarsnivå som universitetsstudier kräver. Vad händer annars när vederbörande kommer ut i yrkeslivet och upptäcker att där inte finns någon som håller en i handen?
