Mycket gott har kommit ut av de senaste årens jämställdhetsdebatt. Men många har också varnat för att genusperspektivet riskerar att bli en inskränkt överideologi. Nu, när den politiska apparaten snappat upp trenden med genus, normkritik och feminism, syns de negativa konsekvenserna av att okritiskt se världen genom rosa glasögon.
Faktum är att genusperspektivet riskerar att hota den akademiska friheten. Det låter som en skröna av en feministhatare, men det är faktiskt sant. Regeringen har beslutat att alla universitet och högskolor ska jämställdhetsintegrera sina verksamheter. Enligt Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, är ”det är av stor vikt att alla delar av universitet och högskolors verksamhet omfattas av ett aktivt jämställdhetsarbete” (Metro 30/12 2015). Alla delar, alltså. Av hela verksamheten.
Spontant kanske det låter bra. Att män och kvinnor ska studera och forska på lika villkor är självklart. Men, precis som Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi visar i en artikelserie, har regeringens ambitioner fått en del andra konsekvenser. På Malmö högskola ska forskningsmedlen tilldelas ”normkritiskt”. I Lund har den statsvetenskapliga institutionen fastslagit att minst 40 procent av all litteratur måste vara författad av kvinnor. I Högskoleförordningen är genusperspektivet inkluderat i flertalet utbildningar.
Syftet med ett universitet är trots allt inte att skapa ett perfekt samhälle, utan att forska och utbilda studenter. Det går inte att bedriva seriös undervisning i exempelvis politisk historia om man måste kvotera för att väga upp det faktum att originalkällor oftast är skrivna av män. Historien är inte jämställd. Det är därför litteraturen på många kurser har ett överskott av manliga författare, inte för att de som undervisar på svenska högskolor är misogyna manschauvinister. Man kan inte korrigera historien, även om man tycker att Gustav Vasa borde haft fler kvinnliga rådgivare.
Genusperspektiv kan vara relevant inom många områden. Men statliga krav att sådana perspektiv ska genomsyra alla utbildningar, även ämnen teoretisk filosofi, matematik och astrofysik, riskerar snarare att måla ut kvinnor som avvikande. Tvärt emot feminismens inställning till könsskillnader cementeras bilden av män och kvinnor som fundamentalt olika.
Vad skulle det ”kvinnliga” eller ”normkritiska” perspektivet vara på Olbers paradox och Riemannhypotesen? Svaret är att det inte finns någon särskilt kvinnlig utgångspunkt här. Är man besatt av att genus ska genomsyra allt måste man hitta på en könsdimension på områden där kön är irrelevant.
I stället för att genusintegrera hela universitets-Sverige borde Hellmark Knutsson och alla genusgranskare på landets lärosäten putsa sina egna rosa linser. Allt handlar inte om kön. Även kvinnliga forskare och studenter är just forskare och studenter, som klarar av sina uppgifter utan välvillig byråkratradikalism från regeringen.
