I presidentvalet i USA förlorade Hillary Clinton mot Donald Trump i delstaten Michigan med 13000 röster. I Wisconsin var segermarginalen 27000 röster. Båda marginalerna var mindre än en procent, Trump kunde lika gärna ha förlorat delstaterna.
Men att det skulle vara så jämnt i dessa delstater var något som Demokraterna inte hade räknat med. Båda dessa delstater sågs som hyfsat säkra för Demokraterna.
I eftervalsanalysen är dessa två delstater exempel på att Demokraterna har förlorat kontakten med väljarna. Den politiska eliten i Washington, finanseliten i New York och teknologieliten i Kalifornien har ingen förståelse för de arbetslösa industriarbetarna i Michigan och bönderna i det av jordbruket dominerade Wisconsin.
Kanske hade Demokraterna haft en annan inställning om de hade tagit del av statsvetarprofessorn Kathy Cramers forskning om just politiska attityder på landsbygden i Wisconsin. I flera år har hon djupintervjuat personer på restauranger och bensinstationer, långt från delstatshuvudstaden Madison. För Washington Post berättar hon att det har utvecklats en stark landsbygdsidentitet som är vänd mot staden. ”Beslut fattas i städerna, och vi måste lyda”, är en vanlig uppfattning bland landsbygdsbefolkningen.
De upplever att skatterna som de betalar bara kommer städerna till del och de inte får någon del av detta. Och slutligen tycker de att ingen förstår deras livssituation och utmaningar. Eliten i städerna tror att de är ”rednecks” och rasister.
I USA har inkomstskillnaderna också ett starkt geografiskt samband. Hela delstater eller regioner är klart fattigare än andra. Dessutom finns det på landsbygden ett starkt stöd för konservativa uppfattningar om familj, jämställdhet, homosexualitet och aborter. Dessa uppfattningar är i USA i hög grad avgörande för hur man lägger sin röst.
I en uppmärksammad artikel i Harvard Business Review skriver professor Joan C. Williams att Demokraterna nu måste förstå hur splittrat landet är värderingsmässigt och geografiskt. Det är ett von oben-perspektiv att säga att det är fel på landsbygdens folk och deras dåliga åsikter. Istället måste Demokraterna sätta ekonomin i centrum för att vinna den amerikanska arbetarklassen. Delstater som Michigan har förlorat industrijobb till andra länder, man måste ha en strategi för vidareutbildningar och andra jobb som kan ersätta de gamla.
Läs mer: Värderingar och klass i USA
Nästa gång Demokraterna går till val måste de alltså ha en kandidat som inte symboliserar en universitetsutbildad elit och som kan tala till den amerikanska arbetarklassen. Demokraterna har redan haft en sådan kandidat – i fiktionen. I boken och filmen ”Primary colors” levererar kandidaten Jack Stanton (spelad av John Travolta) ett fantastiskt tal till industriarbetare på ett stormöte. Han berättar om sin egen fattiga uppväxt och hur han kan identifiera sig med deras situation. Sedan lovar han att ”säga sanningen”: det blir inga nya industrijobb. De nya jobben skapas av vad som finns ”i hjärnan”.
Jack Stanton hade rätt – då som nu – och det gäller inte bara USA utan hela västvärlden. Men var finns de politiker som kan tala med vanligt folk ”ute i bygden” och samtidigt föra fram liberala idéer om tolerans och frihandel? Demokraterna behöver en sådan kandidat till nästa presidentval. Och det behöver också många andra partier i hela västvärlden för att ta upp kampen mot populisterna.
