Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Avlägset. Många kommuner kämpar med ekonomin de kommande åren, och särskilt de som har långt till närmaste större stad.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Hur ska hela Sverige kunna leva?

Joakim Broman: Staten lär inte kunna driva en skola i Ångermanlands inland särskilt mycket billigare än kommunerna.

43 miljarder kronor. Så mycket saknas i kommunernas samlade budgetar redan om fyra år, enligt samverkansorganet Sveriges Kommuner och Landsting. På längre sikt är hålen ännu större.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Utmaningen är stor. Men som framgår i tankesmedjan SNS konjunkturrådsrapport för 2019, “Kommunernas framtid”, fördelas bördan dessutom ojämlikt. År 2040 kommer alla som bor en avlägsen landsbygdskommun och är i arbetsför ålder behöva försörja 2,2 personer, jämfört med 1,8 i en storstadskommun.

Förklaringarna är kända, men trots det inte lätta att rå på. Befolkningen blir äldre och urbaniseringen är omfattande, särskilt bland yngre. Ett högt flyktingmottagande de senaste åren kombineras med ökade krav på välfärdstjänster, pensionsavgångar i den offentliga sektorn, och en påföljande personalbrist.

Det mesta tyder på att dagens verktyg – primärt statsbidrag och kommunalt utjämningssystem – inte kommer att räcka till. Kommunala inkomstskattehöjningar är inte heller en långsiktig lösning, eftersom de minskar incitamenten att arbeta och därmed urholkar skattebasen. Ett skattestopp för kommunerna, i likhet med det Almegas VD Anna-Karin Hatt föreslår i Göteborgs-Posten (15/1) vore bra för att hindra den utvecklingen.

Konjunkturrådsrapportens författare skisserar ett flertal lösningar. Dels kommer kommunerna förmodligen att behöva finansiera en större del av sin verksamhet genom avgifter. Tanken om en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring med olika avgiftsnivåer och tilläggstjänster är intressant, men måste sannolikt kompletteras med höjd maxtaxa för både förskola och äldreomsorg. Delar kan lösas genom att fastighetsavgiften höjs och breddas till att även gälla exempelvis industrifastigheter.

Författarna förespråkar också en strategi för hur krympande landsbygdskommuner ska klara av att upprätthålla sitt uppdrag. På många sätt är detta den brännande punkten i rapporten. Bortom högtidstalens ord om att “hela Sverige ska leva” finns en realitet där avlägsna landsbygdskommuner – i SNS-rapporten definieras de som sådana som har mer än 90 minuter till närmaste större stad – utarmas även med kraftigt höjda statsbidrag. Deras skattebas kommer att fortsätta vika, rekryteringsproblemen till de kommunala verksamheterna kommer att bli än större, demografin än värre.

Hur ska detta hanteras? Kommunsammanslagningar förändrar varken befolkningssammansättningen eller de fysiska avstånden. Tanken om en “asymmetrisk kommunmodell”, där vissa kommuner inte behöver ta ansvar för vissa verksamheter, är intressant, men lär knappast minska kostnaderna för det offentliga på totalen. Staten lär inte kunna driva en skola i Ångermanlands inland särskilt mycket billigare.

En strategi lär inte knäcka den nöten, men kan åtminstone vara en startpunkt för en diskussion som till slut lär bli oundviklig. Finns det något som kan vända utvecklingen i den mest avlägsna glesbygden? Kan vi ärligt säga att vi kommer att garantera levnadsvillkoren i hela Sverige? Just nu duckar de flesta inför dessa frågor.