Socialsekreterarna är en underbetald och underskattad yrkesgrupp. Det är socialtjänsten som omhändertar barn som far psykiskt eller fysiskt illa i hemmet, stöttar ungdomar som lider av missbruksproblem och ansvarar för att hantera ansökningar om försörjningsstöd. Socialsekreterarna har utbildning i hur man hjälper människor i behov av offentligt stöd. Vad de däremot inte har utbildning i är hur man hanterar islamistisk terrorism.
Regeringen har dragit slutsatsen att barn till IS-återvändare ska kunna omhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga. På Dagens Nyheters debattsida skriver inrikesminister Mikael Damberg och justitieminister Morgan Johansson (S) att “vi är ett land med starka samhällsinstitutioner och den styrkan ska vi använda också när det kommer till att hantera IS-terrorister” (24/4). På onsdagen anordnade Center mot våldsbejakande extremism en träff med ett 40-tal kommuner i landet, som syftar till att stötta socialtjänsterna i hanteringen av IS-återvändare.
Intentionen att ta hand om barnen, som inte kan klandras för de brott föräldrarna begått, är god. Men regeringen verkar glömma bort att IS-terrorister inte är föräldrar med missbruksproblem eller lider av andra besvär som gör att barnets uppväxtmiljö drabbas negativt. Det är terrorbrottslingar – människor som har deltagit i en mördarsekt – vi talar om.
Redan i dag får socialsekreterare utstå hot och våld från föräldrar som motsätter sig att kommunen omhändertar barn – eller för något så harmlöst som att be om kompletterande uppgifter till en ansökan om försörjningsstöd. Enligt en undersökning som Novus gjort på uppdrag av Akademikerförbundet SSR har var tredje medlem som är anställd inom socialtjänsten utsatts för hot eller våld. En tiondel funderar på att sluta. Om “vanliga” människor hotar socialsekreterare, hur kommer de anställda känna inför att ringa på hos en återvändande IS-krigare och meddela att man avser omhänderta hans eller hennes barn?
Visst – Säkerhetspolisen utreder de som kommer tillbaka från Syrien. Men utredningar, och eventuella straffpåföljder, tar tid att genomföra. Om ansvaret för IS-krigarnas barn ska läggas på Sveriges socialsekreterare behöver de polisiär uppbackning. Barnens välmående ska värnas, men inga barn kommer att räddas om Sveriges socialsekreterare säger upp sig.
