Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Joakim Broman: Hyresgästföreningens privilegier måste omprövas

Sveriges korporativa modell blandar samman privata organisationer med myndigheter

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Trollhättans kommunala bostadsbolag finansierar verksamhet åt sin motpart Hyresgästföreningen, HGF, upplåter en lokal i utbyte mot att de administrerar uthyrningen och framställer förhandlingsavgiften som hyresgäster betalar – en stor del av föreningens intäkter – som obligatorisk. Tobias Samuelssons reportage i tankesmedjan Timbros nätmagasin Smedjan (16/3), om hyresaktivisten Shorsh Alis kamp för att få driva en alternativ förening och förhandla hyran själv, är läsning som får en att vakna till.

LÄS MER: Hyreshöjningarna skapar oro

Dels därför att det visar på faran för sammanväxt mellan allmännyttan och Hyresgästföreningen. I Trollhättan har Socialdemokraterna styrt sedan Sundsvall brann (nästan). Även om Hyresgästföreningen formellt sett är politiskt obunden är man en del av arbetarrörelsen genom ABF. Föreningen driver socialdemokratisk bostadspolitik, och företrädare hoppar friskt mellan uppdrag i de två organisationerna.

LÄS MER: Namnlistor mot chockhöjda hyror

Men reportaget ger också tillfälle att diskutera de systemfrågor som alltför sällan ställs i den svenska bostadspolitiska – eller för den delen politiska – debatten. Exempelvis: hur kommer det sig att Sverige inom så många områden fortfarande håller sig med en korporativ modell, det vill säga att privata organisationer ges myndighetsliknande roller och uppdrag? På bostadsområdet har Hyresgästföreningen ihop med Fastighetsägarna de facto-monopol på hyresförhandlingar, något som ofta hamnar i skymundan eftersom fokus ligger på HGF:s starka ställning. Parterna tillsätter ledamöter i den domstolsliknande Hyresnämnden.

Upplägget är snarlikt det som råder på arbetsmarknaden, med den skillnad att den svenska modellen i det fallet tjänat Sverige väl. Långa perioder av arbetsfred, rimliga reallöneökningar och breda överenskommelser har hållit Sverige konkurrenskraftigt. Jämför det med situationen på bostadsmarknaden, där Hyresgästföreningens dominans under decennier drivit fram en massiv bostadsbrist.

LÄS MER: Vi vill ha rimliga hyror och schyssta villkor för hyresgästerna

Det är möjligen lättare att acceptera principiella avvikelser – som förhandlingsmonopol – i en modell som fungerar. Med det sagt finns märkligheter även i arbetsmarknadsmodellen. Även Arbetsdomstolen är i likhet med Hyresnämnden delvis partstillsatt istället för oberoende. Fackföreningarna administrerar a-kassorna, vilket innebär att de har myndighetsutövande uppdrag.

Det motiveras numera ofta av att fackens medlemsantal sjunker. Det är sant att detta kan skapa problem för arbetsmarknadsmodellen, men det kan knappast vara statens roll att stötta upp intresseorganisationer med formella band till Sveriges (än så länge) största politiska parti.

Ändå tas det, precis som Trollhättans bostadsbolags band till Hyresgästföreningen, med ro och axelryckningar. Den svenska modellens starka och långvariga ställning har i något avseende gjort oss blinda för de besynnerligheter den producerar. Till och med när de redan flytande gränserna glider över mot korruptionens domäner.