K driver butik i centrala Stockholm och det går i vanliga fall bra. K säljer nischade produkter till en trogen kundkrets och eftersom butiken har egen prägel klarar hen att konkurrera med jättarna nere i city som säljer nästan samma saker.
Under tisdagen betalade K:s företag planenligt in skatt och arbetsgivaravgifter till Skatteverket. Pengar fanns, i huvudsak därför att verksamheten går bättre på vintern men hyran ska betalas året runt, varför K bygger upp en buffert mellan oktober och april. Hade krisen slagit till på hösten hade butiken troligen redan bommat igen.
K har alltså haft tur i oturen, men för samtidigt en kamp mot klockan. De fysiska kunderna har försvunnit. Personalen är permitterad. K bemannar butiken själv, har slopat utdelningarna (låga), istället börjat ta ut lön (också låg) och gått med i a-kassan. Fortsätter det som nu har butiken på sin höjd några månader kvar.
Samtidigt har e-handeln fått ett litet uppsving. Det håller uppe efterfrågan, men är i själva verket en tunn tröst eftersom merparten av K:s varor är fast på centrallager i Tyskland, där personalen bantats för att inte sprida smittan och ledtiderna därför är långa.
Så ser en kombinerad utbuds- och efterfrågechock ut i praktiken, i varje fall för K. Grundproblemen är dock samma för små och större företagare i hela landet. Vaga exit-planer för ekonomin i stort kan möjligen underlätta planeringen och stärka moralen en smula, men är inget substitut för kunder och öppnar inga tyska lager. Coronakrisens effekter på ekonomin är mycket handfasta så motåtgärderna måste också vara det.
Permitteringarna hjälper men kunde varit generösare. Uppskjuten skatt hjälper inte alls, eftersom räntan fortfarande är för hög, varför regeringen antingen borde slopa den eller sluta låtsas som om skattelånen har reell effekt. Men det verkliga kruxet, säger K, är hyreskostnaderna. Arbetar man efter principen att företagen bör få hjälp att överbrygga krisen eftersom den är brutal men inte strukturell, bör man subventionera dem mer.
Man kan tycka att företagen bör undvika statlig hjälp eller att coronakrisen förebådar östtyskt 1980-tal eller att finansministern låter som Stig Malm, men då har man i allt väsentligt kört fast i symbolpolitiska sidospår.
I verkligheten är problemet inte att regeringen gått för långt, utan att den, som Moderaterna påpekat gång på gång, inte gått långt nog. När krisen är över på riktigt är det bra om vi har en ekonomi att återvända till. Hjälp K.
