I mitt sociala medieflöde har en video delats flitigt den senaste tiden. I videon har skaparen klippt in Lorry-gängets legendariska sketch ”Vi har ingen lokal”, med klipp från ett debattprogram på SVT som handlar om bilbränder.
I sketchen frågar en naiv reporter några kriminella ungdomar om varför de har begått brott. Gängets ledare (alla andra är tysta), svarar ”vi har ingen lokal”, på alla frågor. Poängen från videons skapare är tydlig: De svar man får på frågan ”varför brinner bilar i våra förorter?” handlar om att felet ligger hos samhället, inte hos förövarna själva. Och det är klart: det är alltid enklare att flytta ansvaret till någon annan när man gjort något fel.
I onsdagens tidning påpekade insändarskribenten Ronny Nord att han också varit ung och sysslolös, men han brände inte ned några bilar ändå.
Häromdagen kom dock ett svar i Expressen (19 augusti) från en Emanouel Ivanovitch från Södertälje, före detta kriminell, numera aktiv i Kriminellas revansch i samhället (KRIS). Svaret är enkelt, enligt honom: försäkringsbedrägerier. Blir man erbjuden några tusenlappar för att tända på en bil, så gör man det.
Han blir dock svaret skyldig på själva huvudfrågan. Även om du är fattig och sysslolös, så är det ju ingen ursäkt för att begå ett brott. Däremot är det en psykologisk förklaring till att vilja tjäna ”snabba cash”. Till detta ska också tilläggas att försäkringsbolagen själva uppger att de inte misstänker en våg av försäkringsbedrägerier just nu. Tvärtom drabbar många av bilbränderna gamla bilar med enbart trafikförsäkring. Offren för vandalismen i förorten finns allts i förorterna själva. (Sydsvenskan 13 augusti Aftonbladet 20 augusti)
”Man kan inte vara fylld av kärlek eller ha ett samvete när man bränner bilar”, skriver Ivanovitch. Det är nog helt sant. Men det fattas nog en hel del andra saker också: en välfungerande familj och nätverk, kontakt med arbetsmarknaden, impulskontroll, förmåga till självreflektion, förmåga att inse långsiktiga konsekvenser av sina handlanden. Ställer man frågan till dessa ungdomar om orsakerna till deras beteende, får man oftast svar av typen ”vi har ingen lokal”. För hade dessa ungdomar förmågan att göra insiktsfulla reflektioner över sitt eget beteende, så hade de nog inte bränt bilar eller begått andra brott. För Ivanovitch del är det först efter att ha lämnat den kriminella karriären, blivit äldre och engagerat sig i KRIS, som han kan ge ett svar på vad som var hans drivkrafter, där och då.
Om man ”lyssnar på förorten” så är det inte säkert att det kommer bra svar. Därmed inte sagt att de inte ointressanta. Men de är snarare ett utslag av en ideologiproduktion i förorten. Bilbränder, stenkastning och annan vandalism håller polis och räddningstjänst sysselsatta. Under tiden kan äldre kriminella fortsätta sin verksamhet med narkotika- och vapenhantering ostört. Vandalismen underblåses och rättfärdigas med argument om att det är samhällets fel och att polis och räddningstjänst är fienden. Men förorternas verkliga fiende är naturligtvis de yrkeskriminella som befinner sig högre upp i den kriminella hierarkin.
