Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingen bra början för den stärkta mitten

Huruvida C och L får den politiska utdelning som man blivit utlovade får mandatperioden utvisa

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

“Jag är faktiskt lite förvånad över att det ses som en provokation”, svarade Annie Lööf (C) på måndagens pressträff. Frågan gällde den rad i överenskommelsen mellan S, MP, C och L där det står att Vänsterpartiet inte ges något inflytande över den politiska inriktningen den kommande mandatperioden.

Både Annie Lööf och Jan Björklund (L) uttryckte under måndagen att raden mest är en beskrivning av läget i riksdagen, och av överenskommelsens effekter. Så kan man förstås se det. Men hur ska man i så fall tolka Annie Lööfs uttalande från förra fredagen, då överenskommelsen slöts? “För en månad sedan mäktade inte Löfven med att klippa bandet till Vänsterpartiet i tillräcklig utsträckning, nu finns det tydliga utfästelser om att de inte ska få inflytande” sa hon till SvD (11/1).

Då var det alltså mer än en lägesbeskrivning: snarare ett löfte om att Vänsterpartiet ska hållas borta. Liknande saker sa Jan Björklund i debatten under Liberalernas partiråd på söndagen. Efter att Jonas Sjöstedt (V) under onsdagen meddelat att klausulen är “tillintetgjord”, eftersom han fått garantier från Stefan Löfven (S) om att Vänsterpartiet inte ska förvägras inflytande, återgick både Lööf och Björklund till att tala om klausulen som en neutral verklighetsbeskrivning.

Även som sådan har dock klausulen stora brister, eftersom Sjöstedt samtidigt lovade att fälla Löfven-regeringen om den lägger fram förslag om marknadshyror eller en försvagad arbetsrätt. Om Stefan Löfven håller sin överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna kan han således räkna med att bli avsatt.

Stabilare än så är inte Löfvens nya regering, trots utsagor om att fyrpartiöverenskommelsen skulle ge en robust och handlingskraftig regering. Det i sig kan man knappast skylla C och L för, eftersom det är en konsekvens av det parlamentariska läget. Man kan och bör däremot vara kritisk mot att dessa partier i perioder gjort stora nummer av att Vänsterpartiet ska isoleras på ett liknande sätt som skett med Sverigedemokraterna.

Det skapar knappast förtroende inför fortsättningen. Huruvida C och L får den politiska utdelning som man blivit utlovade får mandatperioden utvisa, men redan nu kan man konstatera att att uppgörelsen, och det sätt man hanterat den på, haft ett högt pris. Än så länge är mitten inte stärkt.