Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gustav Juntti: Ingen mår bra i ett postsocialt Sverige

Med starkare samhällsgemenskap och fler verkliga sociala möten hade kanske många självmord undvikits.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

1 588. Så många självmord begicks i Sverige förra året, enligt Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention (NASP). Sju av tio är män, de allra flesta över 45 år.

Sedan år 2000 minskar självmorden i snitt med 0,4 procent per år. Störst minskning sker bland just äldre män. Det är positivt, och förstärks av upplysningskampanjer som ”Inte bara en siffra” av organisationen SPES. Men takten är lägre än under 1990-talet.

Det beror på att självmorden i gruppen 15-24 år ökat med i snitt en procent varje år sedan år 2000. Ytterligare en trend, som enligt NASP kunnat fastställas först nu, är att de ökar bland kvinnor mellan 25 och 44 år.

I Sverige är ensamhet utbredd. Många var nog glada när Statistiska Centralbyrån (SCB) förklarade att andelen män och kvinnor som inte har en nära vän halverats sedan 1980 (SVT 26/2).

Det är bra. Ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning, enligt en amerikansk studie från 2010 som jämförde forskningsresultat ur 148 studier. Men i SCB-statistiken finns ett annat mönster: Män blir mer ensamma ju äldre de blir.

Medan fem procent av unga kvinnor (16-24 år) mellan 1980 och 2007 säger sig sakna en nära vän, är siffran dubbel bland unga män för samma period. Därefter ökar skillnaden hela vägen fram till 75 år ålder.

Men även om fler saknar en vän ju äldre de blir, upplever paradoxalt nog flest unga – åtta av tio – ensamhet. Var femte menar att de träffar vänner mer sällan på grund av digital teknik. Värst är det i storstäder.

Överflödet av potentiella sociala anslutningar tycks ha lett oss in i ett postsocialt samhälle, där självmord är den yttersta konsekvensen av kompakt ensamhet.

Exempelvis har lyckonivåer och välmående bland 13-18-åringar i USA störtdykt sedan 2011, medan mängden sömn och mänskliga möten – som enligt psykologer har mest positiv inverkan på välmående – minskat radikalt.

De ägnar cirka sex timmar om dagen på digitala medier – mer än någon annan generation. Mellan 2006 och 2016 ökade självmorden i gruppen med 70 procent. Omvärlden står dem inte bi.

De unga får på väg ut i världen höra att de är fria att göra vad de vill. Men den som söker riktning och mål vill sällan höra att syftet med livet är frihet. Från vad, undrar de. Att få höra att alla världens möjligheter finns hjälper inte för den som saknar någon att dela dem med.

Med starkare samhällsgemenskap och fler verkliga sociala möten hade kanske många självmord undvikits. Frågan hur vi når dit är svår, och just därför värd att ställa. Politiken och den enskilde kan inte lösa allt, men båda kan bidra. Det är inte så svårt att fråga hur någon faktiskt mår.