Man behöver inte gå många meter i Damaskus för att märka hur det politiska klimatet har hårdnat.Det har gått sex år sedan jag senast kunde besöka Syriens huvudstad, och sedan dess har ett krig slitit landet i stycken. Ändå verkar allt som vanligt inne i de centrala kvarteren. Visst, det har blivit fattigare. Prislapparna har fått en extra nolla. Det är vägspärrar här och var, offentliga byggnader omringas av betongbarrikader mot självmordsbombare. Gamle Hassans souvenirbutik har inte längre några kunder, så han drygar ut kassan genom att sälja kaffe i en fönsterlucka. Det förändras, men det förblir detsamma.
Vid Marjehtorget sitter unga killar fortfarande uppklättrade på broräcket och röker. Varma vindar rasslar genom palmallén utanför Inrikesministeriet, överröstas av de tutande gula taxibilarna vid Viktoriabron. Till och med det väldiga kontorshuset bakom Jalboghamoskén, som de byggde och byggde på under hela 00-talet, står kvar där det brukade – halvfärdigt.
Men det politiska klimatet har förändrats. För sex, åtta, tio år sen var det som utlänning svårt att gå nerför gatan utan att få ett hello och ett welcome slängt efter sig, en inbjudan till en butik eller bara ett brett leende från någon som ville pröva sin engelska. Det hände inte bara en gång om dagen utan, i alla fall om man bodde i Gamla stan som jag gjorde, tio eller tjugo.
År 2016 är det ingen som försöker starta ett samtal. Inga hello och inga welcome. Många verkar undvika ögonkontakt. Då var en utlänning ett exotiskt inslag, en gäst att välkomna och kanske ett affärstillfälle. Nu en magnet för säkerhetstjänsternas intresse.
Jag blir förföljd minst en gång, av vad jag antar är en av deras anställda. En ung man i svart jacka och kort skägg släntrar diskret efter mig hela vägen till Gamla stan. Han går när jag går, stannar när jag stannar, sneglar över axeln när jag låtit honom passera. Så småningom tröttnar han och försvinner, eller kanske byts han ut mot någon kollega som jag aldrig upptäcker.
Men ingen hindrar mig från att vandra dit jag vill. Ingen hindrar mig heller från att själv ta kontakt med människor i butiker eller på gatan, för att köpa något eller fråga om vägen. När jag gör det möts jag varje gång av samma överflödande syriska värme och hjälpsamhet som före 2011.
Om jag vill genomföra intervjuer med de människor jag möter måste jag dock ha med mig Eva, en stram ung kvinna som arbetar vid Informationsministeriet. När jag dyker upp med Eva i släptåg är det svårare att starta ett samtal. De flesta vi försöker närma oss ler besvärat och förklarar att de olyckligtvis är alldeles för upptagna för intervjuer, även om de tidigare stod och gäspade över en tidning.
Men några pratar. En ung affärsman försäkrar mig om att affärerna går strålande och att elektricitetsförsörjningen aldrig har varit så bra, den är bäst i Mellanöstern tack vare Syriens regering.
Vi sitter i hans tomma och mörka turistbutik i Gamla stan mitt under ett strömavbrott.
Han ler lyckligt. Jag ler vantroget. Eva ler triumferande.
