Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Valet till EU-parlamentet gav ett valresultat som i många avseenden påminde om ett riksdagsval. Bild: Johan Nilsson/TT

Svend Dahl: Inrikespolitiken vann i EU-valet

Från Junilistan och Piratpartiet till de kraftiga grönrosa vindarna för fem år sedan har svenska val till Europaparlamentet utmärkts av sina skrällpartier. När rösterna i årets val var räknade var ett av de utmärkande dragen att överraskningarna uteblev.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Tvärtom blev det ett valresultat som i många avseenden påminde om ett riksdagsval. Moderaterna och Sverigedemokraterna som historiskt underpresterat i EP-val gick framåt och närmade sig nivåerna i höstens val till riksdagen. Socialdemokraterna håller ställningarna, men under ytan syns samma förändringar som i riksdagsvalet. Partiet backar i historiskt starka fästen, men vinner väljare i Stockholm. Både Centerpartiet och Kristdemokraterna går framåt i linje med de trender som synts sedan riksdagsvalet, medan Miljöpartiet och Liberalerna på motsvarande sätt tappar.

Tidigare i våras fanns det förhoppningar om att vi skulle få se en vuxnare och mer seriös debatt inför valet till Europaparlamentet. Med ett rekordhögt stöd för det svenska EU-medlemskapet, och en utveckling där både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet distanserat sig från tidigare utträdeskrav, fanns förutsättningarna för en debatt om sakfrågor och konkreta reformförslag.

Men istället för en debatt om den inre marknadens framtid eller hur EU:s system för utsläppsrättshandel borde utvecklas – det vill säga frågor som parlamentarikerna faktiskt kommer att arbeta med – fick vi en valrörelse fylld av aggressiva personangrepp och medvetna missförstånd. Att valspurten utöver en tafsande toppkandidat och interna maktspel inom SD, helt kretsat kring rätten till abort och den före detta europaparlamentarikern Lars Adaktussons (KD) agerande i en fråga som egentligen inte har något med EU att göra var illustrativt för helheten.

En viktig förklaring till raden av bottennapp är att valrörelsen blivit en arena för partierna att hantera utfallet av förra årets riksdagsval. Att både S och C gjorde hotet från högerpopulismen till det dominerande temat handlade ytterst om att motivera att man i och med januariöverenskommelsen gav upp sin egen sakpolitik respektive sköt sitt eget alliansprojekt i sank. Att samtliga partier med påtaglig entusiasm kastade sig in i abortdebatten handlade inte minst om chansen att bryta KD:s opinionsframgångar – i världens mest livsstilsliberala och feministiska land har abortmotstånd aldrig varit en röstvinnare.

Det är uppenbart att vi haft en valrörelse som säger lite om vad som nu väntar de nyvalda parlamentarikerna. Tvärtemot valrörelsens svart-vita värderingskamp bygger arbetet i Europaparlamentet på förmågan att förhandla och kompromissa över parti- och nationsgränser, ofta med politiker som ideologiskt står långt ifrån den egna uppfattningen. Den som inte är beredd att göra det kommer vid dagens slut att gå hem tomhänt, i varje fall om ambitionen är att göra sakpolitiska avtryck.

Det gör om inte annat att våra nyvalda europaparlamentariker – för att parafrasera en omstridd valslogan – tvingas bli lagom igen.