Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingalill Sundhage chefredaktör Bohusläningen Bild: Lasse Edwartz

Jag räknar med ett självuppfyllande digitalt kylskåp i framtiden

Åldern är en siffra som inte säger nåt om åldern

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Man är precis så gammal som man känner sig. För egen del brukar den siffran stanna vid 42 ungefär. Därför blev det något av en chock när PRO-tidningen helt plötsligt dök upp i brevlådan. Första misstanken var att brevbäraren sorterat fel, men sen såg jag att den faktiskt var adresserad till mig personligen.

En annan händelse som fick mig att fundera över det här med ålder var när jag i veckan googlade på värk i finger efter att ha haft ett långfinger som spökat till och från. Där kunde jag läsa på 1177-sajten att ledvärk ofta är ofarligt – och ett åldringstecken. Lägg därtill gråa hår, ett allt mer fårat ansikte och tänder som blir allt längre och jag inser att folkbokföringens siffror trots allt stämmer, i år blir jag pensionär ”på riktigt”. Men dit är det trots allt några månader så PRO har var antagligen snåla när dom inhandlade adresserna och nöjde sig med födelseåret.

Men även om kroppens åldrande blir alltmer synligt och osmidigheten gör sig påmind i olika sammanhang, är det ändå den inre åldern som är avgörande. Det understryks om inte annat av att man nu för tiden pratar om 70 som det nya 40. Vi ägnar oss mer åt friskvård idag, många reser som pensionärer och tack vare en allt bättre levnadsstandard drabbas vi inte av åldrandet på samma sätt som man gjorde förr i tiden. Och eftersom vår kultur föredrar ungdomlighet framför åldrande är det inte så konstigt att farmors 60 årsdag kan jämföras med när mamma fyllde 80.

När min far blev pensionär alldeles i början av 80-talet ställde han sig på väntelista till servicehuset Ryttershov i Ulricehamn. Orsaken var att farfar vägrade lämna Sundet när krämporna kom vilket skapade en hel del merarbete för pappa. Det var på den tiden när det var självklart att barnen skulle ta hand om sina föräldrar. Men när han väl hamnade längst fram i kön var han alldeles för pigg och levde ett behagfullt liv med sin elva år yngre hustru Karin, och båda blev kvar i huset i många år efter det.

Jag funderar på hur det ska bli för egen del på ålderdomens höst. Dottern har varit tydlig med att henne ska jag inte räkna med, så jag antar att jag får förlita mig på att köpa tjänster. Förhoppningsvis har också tekniken utvecklats så mycket att en robot hjälper mig med hygienen. Jag förutsätter också att mitt intelligenta kylskåp ser till att fylla på de varor jag behöver för dagligt bruk och att jag kan ta mig till det offentliga vardagsrummet för samtal med andra.

Trevlig helg!