Efter upploppen i Malmö fredagen 28/8 har filmklipp spridits, där folkmassan skanderar “Khaibar Khaibar O judar, Muhammeds armé ska återvända” – en antisemitisk ramsa som anspelar på en stad där Muhammed och hans följare mördade judar år 628.
Det är ytterligare en händelse som visar på den grova antisemitismen som frodas i Malmö. Många judar i staden vittnar om att de inte vågar leva öppet, i rädsla för hot och hat. Kippor och Davidsstjärnor kan inte bäras öppet. Hatet får även många unga att lämna staden. Sedan Jehoshua Kaufman anordnade Malmös första kippavandring år 2011 har situationen knappast förbättrats.
Samtidigt pågår diskussioner om var det nya statliga förintelsemuseet ska placeras, och Malmö är en av kandidaterna. Något som mötts av hård kritik, med tanke på antisemitismen som präglar staden. Men kanske är det just därför som ett förintelsemuseum behövs i just Malmö.
Museet byggs för att kunna fortsätta upplysa, även efter att den sista överlevaren är död. Skolklasser från hela regionen skulle kunna få besöka museet. Tillsammans med det judiska utbildningscentrum som Malmö kommun satsat 2,4 miljoner kronor på skulle det utgöra viktiga insatser för att stävja antisemitismen.
Arbetet mot antisemitism får dock inte begränsas till enstaka studiebesök. Många vittnesmål från såväl judiska lärare och elever berättar om en skolsituation där skällsord och hot är allt för förekommande. Arbetet mot antisemitism måste bli en del av skolornas vardag, och mot skällsord eller spridandet av judiska konspirationsteorier krävs åtgärder direkt. Hatet får aldrig bemötas med tystnad.
En stor svårighet i arbetet är att många skolelevers hat ofta kommer hemifrån, och föräldrarna är mycket svårare att nå med insatser. Många av åtgärderna fokuserar främst på skolans värld, men problemet stannar såklart inte bara i klassrummen och på skolgårdarna.
Situationen kan kännas hopplös, och det socialdemokratiska styret i Malmö har knappast hög trovärdighet i frågan. Socialdemokraten Ilmar Reepalu, som fram till 2013 var kommunstyrelsens ordförande i Malmö, har anklagats både för att förringa problemen och komma med antisemitiska uttalanden. Reepalu har bett judar att ta avstånd från Israels politik, och senare avfärdat kritiken som kommandes från “den israeliska lobbyn”.
Situationen är ohållbar för Malmös judar. När ungdomar känner sig tvingade att välja gymnasieskola för att undvika hat har det gått alldeles för långt. Malmös styrka sägs ofta vara mångfalden, men så länge stadens judiska befolkning inte kan känna sig trygg är det ingen mångfald värd namnet.
