Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Terrorism. Hur mycket personligt mod kan politiken begära av skyddslösa människor? 

KBT-terapi skyddar inte mot terrorister

Politiker ska säkra det öppna samhället med handlingskraft

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Regeringens nya samordnare mot våldsbejakande extremism vill inte koppla ihop massakern på Le Bataclan med religion. I stället begär politiken att vi inte ska vara rädda.

Berlin, december 2016: 12 besökare kläms och krossas till döds när terroristens lastbil rammar julmarknaden intill kejsar Wilhelms minneskyrka.

Nice, juli 2016: 83 flanörer, vara många familjer, körs över på strandpromenaden Promenade des Anglais under Frankrikes nationaldagsfirande.

Istanbul, juni 2016: 41 resenärer avrättas med kalasjnikovs på Atatürk-flygplatsen.

Bryssel, mars 2016: 35 pendlare och passagerare mördas i samordnade attacker i t-banan och på flygplatsen Zaventem.

Paris, november 2015: 130 gäster slaktas av terroristerna på konsterlokalen Le Bataclan och andra populära vattenhål.

Och det kommer att hända igen. Kanske i Malmö, Marseille eller Moskva. Köpenhamn eller Köln. Ingen vet, bara att. Så fungerar terrorn som IS uppmanar.

Reaktionerna efter Berlin har till stor del varit reflexmässiga – vår vardag ska lunka på som den alltid har gjort, säger politikerna. Men det öppna samhället kräver militärt och värderingsmässigt försvar. Och begäran att vi inte ska ändra vårt sätt att leva är oansvarsfull.

Keep calm and carry on-retoriken utgör en klapp på huvudet i sociala medier. Den får inte föräldrar att sluta titta över axeln i folksamlingar. Den skyddar inte mot spikbomber en förmiddag på flygplatsen. Den får inte salafismen att samexistera med liberal demokrati.

”Vilket högriskprojekt; bygga politik på antagandet att människor kommer acceptera återkommande massmord i vardagen och leva som vanligt", twittrade journalisten Paulina Neuding efter attentatet i Berlin. Det är en god poäng.

Hur mycket personligt mod kan politiken begära av skyddslösa människor?

I veckan utsågs Anna Carlstedt, före detta ordförande i Röda Korset, till ny nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Hennes bloggande bekräftar en förkärlek till postkoloniala förklaringar. Formuleringarna om jihadism är vaga. Däremot står hon som författare till boken Julmust – historia, hemligheter, hajp.

Det finns skäl till oro även om vi intalar oss att vara modiga. Politiker ska säkra det öppna samhället med handlingskraft, inte genom KBT-terapi.