Som 6-8-åring gillade jag byxor med gylf. Det var ett tufft plagg som man fick springa fort i, klättra i träd och vara i täten i gruppen, ja som alla pojkar med attityd och spring i benen.
Mycket av det som hade fart i sig satt i byxor med gylf. Fick jag dessutom ett bälte till byxorna var lyckan total. Men visst hade jag kjol och klänning på mig också och då ingick kliande strumpor, antagligen i ylle, som satt uppe med nån sinnrik konstruktion i resår med klämmor som höll upp strumporna. Som ni hör var detta långt före kalasbyxan och numera strumpbyxans tid. Visst kunde man springa då också, men det var inte lika självklart. Fråga mig inte varför. Och när det var klänning eller kjol var det också kappa på, gärna med tillhörande hatt.
När jag tittar i dagens skylfönster konstaterar jag att flickor med spring i benen har lite att välja på. Det är mycket rysch och pysch, fluffiga prinsessklänningar i rosa och vitt där det mesta är sött, gulligt och sällan praktiskt om man vill klättra, hoppa, springa eller studsa.
Att vi fortfarande 2018 har en sån tydlig indelning av tjej- och killkläder är förvånande. Visst finns det jeans och löst sittande tröjor för tjejer, som tur är, men tänk vad synd det är om grabbarna om man som liten parvel vill ha en rosa tröja eller blommor på byxorna. Eller om man tycker det är fint med lite rysch på skjortan och skulle uppskatta en spetskant på tröjan.
Klädkoderna drabbar killarna mer än flickorna. Ingen lyfte på ögonbrynen om jag hade byxor med gylf i början av 60-talet, men det sticker ut än i dag för en pojke att ha på sig en tyllklänning. Att det är fördel tjejer på den punkten kan vi tacka pojkflickan för, som gjorde entré i början på 1920-talet då det blev mode att ta över vissa delar från herrkläder, köra med kortklippt och banta bort de kvinnliga kurvorna.
Jag blir också beklämd när jag ger mig in i en leksaksaffär. Flickornas avdelning är fyllt med rara dockor och söta husdjur i en skimrande rosa ton, pojkarna har häftiga bilar och kraftfulla figurer som räddar världen. Jag vet vi är olika och att pojkar hellre greppar en brummande John Deere istället för en glittrig My little Pony, men om man adderar till utbudet för respektive kön, blir det också naturligt för den grabb som tycker om att kamma man och svans på sin plastponny.
Men i ett avseende är vi lika oavsett kön. När jag var liten var det fullständigt otänkbart att som grabb ha långt hår. Det fanns bara på film hos indianerna och jägare i Klippiga bergen. Men i dag har knuten blivit självklar oavsett kön.
Trevlig helg!
