Rapporterna från sjukvårdspersonal i norra Italien är skakande. Svårt sjuka coronapatienter strömmar in på sjukhusen, som snabbt har fått sätta upp intensivvårdsplatser i korridorerna.
Ändå är de kritiskt sjuka snart fler än sjukvården mäktar med och då kommer läkare att tvingas prioritera vem som ska leva. Den som har störst chans att överleva får nästa lediga respirator. Eftersom ålder är en påtaglig riskfaktor ligger det nära till hands att äldre väljs bort.
Norra Italien är rikt. Områdena som har satts i karantän går att jämföra med Sverige. Tar spridningen fart även här är vi snart i en italiensk situation. Och det kan gå fort – i början ökar antalet fall exponentiellt. Den 27 februari fick Italien sitt första dödsfall. I skrivande stund (10/3) hade 9 172 konstaterats smittade och 463 hade dött. Därav det dramatiska beslutet att sätta hela landet i karantän.
Coronaviruset har tagit sig till 100 länder och sprider sig i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Varför skulle Sverige vara ett undantag? Den brittiska chefsläkaren bedömer att uppåt 80 procent av alla britter kommer att smittas, hälften av dem kommer att bli sjuka under en treveckorsperiod och 95 procent inom tre månader. Brittisk sjukvård kommer inte att klara om 10-20 procent behöver behandling på sjukhus.
Regeringen och regioner i Sverige hävdar att beredskapen är god och att man kan trolla fram fler vårdplatser. Hur många är inte känt. Statsministern och socialministern säger att det handlar om prioriteringar och att andra patientgrupper och planerade operationer får stå tillbaka. Det är sant. Men vad betyder det i praktiken?
Personalen kommer att vara flaskhalsen. Även om pensionerade läkare och sjuksköterskor skulle återgå i tjänst har Sverige de medarbetare som finns. Och erfarenheterna från Kina och Italien visar att åtminstone 10 procent av dem snabbt blir smittade. De som är kvar på golvet kommer att befinna sig i en oerhört pressad situation.
Personer med andra allvarliga tillstånd behöver också vård, men många av dem kommer få lida och rentav dö om coronautbrottet blir stort och snabbt. Att behandla och se kritiskt sjuka coronapatienter som med stort ångestpåslag inte kan andas själva är djupt påfrestande. Sjukvårdspersonal är också människor.
Att politiker delegerar de praktiska konsekvenserna – ”prioriteringarna” – för en kraftig coronaepidemi till läkarna är inte att ta ansvar och visa ledarskap. Att åtminstone erkänna svårighetsgraden i en sådan situation vore klädsamt.
Sverige får inte heller blir senfärdigt med åtgärder som bromsar virusets framfart. De första dagarna av allmän spridning är avgörande. För att undgå en kris där vården inte längre har förmågan att behandla alla svårt sjuka behöver även befolkningen agera. Genom att var och en har god handhygien och färre nära kontakter kan spridningstakten minska. Om kurvan över antalet coronasmittade plattas till och drar ut på tiden kommer färre att dö.
