Grönt stål, fossilfri cement och hållbara batterier. Rubrikerna kring de stora industriprojekteten har avlöst varandra under det senaste året.
Bakgrunden är förstås klimathotet. När omställningen från fossila bränslen ska göras krävs inte bara batterier för elbilar utan också nya tillverkningsmetoder för många industriella produkter. Utvecklingen går i en rasande takt.
På Gotland ska Cementa bygga en anläggning för koldioxidinfångning i sin fabrik. Stål kan numera tillverkas med hjälp av vätgas istället för kol. Gruvföretaget LKAB, energiföretaget Vattenfall och ståltillverkaren SSAB har sedan några år planer på att producera grönt stål, men har numera fått konkurrens av det privata initiativet H2 Green Steel.
Att utvecklingen innebär utmaningar inom elförsörjningen har varit föremål för debatt, men inte lika många har diskuterat statens inblandning i industriprojekten. SSAB är numera ett börsägt företag, men både LKAB och och Vattenfall är helägda av staten.
Samtidigt äger staten sedan tidigare delar av SSAB genom LKAB. I februari lät LKAB plötsligt meddela att man dubblerar sitt ägande i stålföretaget. Och i början av juni (2/6) kom ett till pressmeddelande, om att ägandet ökar till 16 procent av aktierösterna. Staten är nu den största ägaren i SSAB.
Det är problematiskt. Att staten bidrar med forskningsmedel till projekt som ska underlätta klimatomställningen är en sak. Att helägda statliga bolag ger sig ut på spännande äventyr som dessutom riskerar att konkurrera ut privata initiativ, är en annan. Liksom att staten styr privata företag genom sitt ägande.
Lärdomarna från 1970-talets misslyckade och kostsamma satsningar på stålverk 80, varvsindustrin och på andra företagsstöd till industriföretag tycks som bortblåsta. Då som nu hade man goda intentioner – att rädda jobb – men bidrog istället till stora förluster och en försenad strukturomvandling.
Som Northvolt, H2 Green Steel och Cementas satsningar visar kan också stora investeringar i både klimatomställningar och de lokala näringsliven ske även utan statliga jättesatsningar i ryggen. Politikens roll bör vara att undanröja hinder för företagande och investeringar, och i klimatsammanhang att bidra med forskningsmedel och prissätta utsläpp för att skapa styrmedel för en omställning. Inte att leka riskkapitalister och industrimagnater med skattebetalarnas pengar.
