Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kommunalskatten har aldrig varit högre, Andersson!

Det råder ingen högkonjunktur när det kommer till skattelättnader. Bara åtta av 290 kommuner anser sig ha råd att sänka kommunalskatten.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

2017 blir ännu ett trist rekordår. Sammanlagt 36 kommuner väljer att öka invånarnas skattebörda vid årsskiftet. Det genomsnittliga uttaget blir 32,12 procent, vilket är en höjning med nästan två procentenheter sedan år 2000 och en ny toppnotering.

Statistiska Centralbyrån kunde ha valt rubriken "Kommunalskatten ökar för femte året i rad – nu högre än någonsin" i sitt pressmeddelande. Det gjorde man inte. Trots att 720 000 svenskar får höjd kommunalskatt tonar SCB ner betydelsen. Myndigheten talar om marginella skillnader, påpekar att skattekvoten ökar mindre än brukligt och sprider ett bedrägligt lugn.

Finansminister Magdalena Andersson, som gjorde de tio välfärdsmiljarderna till en stor sak i regeringens höstbudget, är säkert nöjd med SCB:s verklighetsbeskrivning. Men till befolkningens olycka påminner kommunalskatter om klimatförändringar. Stigande nivåer är ett riskfyllt normalläge, inte minst när problemen skjuts på nästa generation. Var är vi 2050 om de ständiga höjningarna inte stoppas? En kommunalskatt på 60 procent?

Det finns tre uppenbara risker med kontinuerliga skattehöjningar på kommunal nivå.

För det första urholkas kopplingen mellan skatt och konjunkturläge. Politiker som höjer skatten trots stigande reallöner och sysselsättning måste ge trovärdiga svar på varför. För det andra ökar skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner. Sammanhållningen i ett land påverkas negativt när skatten kan skilja fem kronor per hundralapp beroende på bostadsort. För det tredje drabbar kommunalskattehöjningar framförallt vanliga löntagare. Det slår i sin tur extra mot handeln i redan utsatta orter med tynande stadskärnor.

Regeringens långtidsutredning från 2015 lyfter särskilt fram behovet av prioriteringar mellan investeringar och löpande utgifter för exempelvis vård, skola och omsorg. I klartext innebär det att fler kommunalråd måste gå till val på att lova mindre, i stället för mer.