En kommun som förförs av sköna löften från drivna entreprenörer, förblindas av kändisskap och sätter plattan i mattan. Vi har sett det förut och det kommer tveklöst ske igen. Ett av de senaste fallen är Katrineholms kommun som köpt ut en hyresgäst från restaurangen i stadsparken och renoverat lokalen till en kostnad av åtskilliga miljoner.
Bland annat har man köpt in en pizzaugn för närmare 200 000 och en soffa för 140 000. Allt för att göra kändiskocken Tommy Myllymäki, som istället för den tidigare hyresgästen ska få driva restaurangen, nöjd. Att Myllymäki och hans bolag, och inte skattebetalarna, rimligtvis borde stått för upprustning och inredning tycks inte ha föresvävat kommunen.
I Katrineholms-Kuriren (27/8) kallar kommundirektören de 14 miljonerna som kalaset kostat för en ”satsning”. På liknande sätt resonerade man i Göteborg efter att författaren Gunilla Bergström med familj meddelat att man ville ha ett ”Alfonshus” i en K-märkt fastighet i centrala staden. Hipp som happ plockades det fram 25 miljoner kronor utan någon som helst diskussion om det var skattebetalarnas sak att investera i en verksamhet som i huvudsak marknadsför en känd författare. Man valde att ”satsa" på ett Alfonshus samtidigt som stora delar av den mycket uppskattade kommunala barnkulturverksamheten i staden gick på knäna.
Det finns inte särskilt många kommuner där det växer pengaträd. Och om man nu inte arbetar eller är folkvald i just en sådan borde det vara självklart att vara försiktig med varje krona medborgarna slitit ihop. Det innebär till exempel att inte agera ”snäll pappa” som betalar när kända personer blir sugna på att driva verksamhet innanför kommungränsen. Alla som vill hyra kommunala lokaler bör erbjudas att göra det på samma villkor – oavsett om man varit med i tv eller inte. Den som vill ta stora ekonomiska risker genom dyra investeringar bör vara fri att ta dessa på egen hand eller genom avtal med privata intressenter. Det går utmärkt. Se bara på Junibacken i Stockholm som drivs helt privat utan att Stockholms stad skjuter till pengar.
Det är fullt förståeligt att det finns förhoppningar från kommunhus landet runt om att kända personer och figurer skall dra turister och skapa stjärnglans. Men allt för ofta leder sådana förhoppningar rakt åt pipsvängen. Särskilt när kändisskapet används för att sälja in en svajig affärsidé till naiva kommunpolitiker. En i grunden stabil affärsplan har sällan problem att locka till sig externa investerare. Något varje person som värnar sina skattebetalare måste ha i bakhuvudet.
Det borde finnas en manual för politiker och tjänstemän att ta fram när en Myllymäki eller Bergström knackar på dörren. Utifrån denna skulle man tvingas besvara frågor som ”Vem tar den ekonomiska risken?”, ”Var går gränsen för kommunens ekonomiska åtaganden?” och framför allt ”Finns det andra sätt att spendera dessa skattemiljoner som gynnar kommuninvånarna i högre grad?”.
Då kanske det skulle bli ett slut på den här sortens pengarullning utan vare sig sans eller balans.
