Familjehem. En ny rapport kastar ljus över situationen för de familjer som tar hand om barn som placeras om enligt lagen om vård av unga.
Familjehem. En ny rapport kastar ljus över situationen för de familjer som tar hand om barn som placeras om enligt lagen om vård av unga. Bild: Kallestad

Malin Lernfelt: Kommunerna måste lyssna på barnen och familjehemmen

Den som öppnar sitt hem för utsatta barn ska inte behandlas som slit och släng.

ANNONS

Över hela landet råder brist på familjehem. Hundratals barn väntar i kommunerna på en familj där de kan finna lugn och trygghet. Samtidigt befinner sig många av de redan existerande familjehemmen i en närapå ohållbar situation. De har tagit emot ett eller flera extra barn eftersom de har tid och möjlighet att dela med sig av sin omsorg – och inte sällan sin kärlek. Eftersom det är människor det handlar om skapas ett band mellan barn och fosterföräldrar och -syskon. Är barnet litet när det placeras, är det hos familjehemmet det kommer att ha sin primära anknytning. Trots det kan barn omhändertagna enligt LVU i princip när som helst ryckas upp igen och placeras om. Även då familjehemmet gjort allting rätt. Ibland just för att de gjort allting rätt.

ANNONS

Som när man följt socialtjänstens anvisningar och det lett till att de biologiska föräldrarna börjar hysa agg mot familjehemmet. Då kan det plötsligt heta att barnet ska omplaceras till följd av samarbetssvårigheter. Samarbetssvårigheter hänvisas det också till om familjehemsföräldrarna tvärtom ifrågasätter socialtjänstens beslut eftersom de ser att barnen far illa av dessa. Till exempel om barnet visar stark oro och ångest, kissar i sängen och får mardrömmar efter utökat umgänge med den biologiska familjen.

En aktuell rapport med namnet "Hur mår du jour- och familjehem?" som baserar sig på enkätsvar från 176 familjehem och är sammanställd av Sara Göransson, fil dr i psykologi, visar att 85 procent av de tillfrågade varit med om omplaceringar som de anser var skadliga. 41 procent svarade att de skäl som angavs vid omplacering inte var trovärdiga och 26 procent fick överhuvudtaget inte svar på varför omplacering skedde.

Andra svårigheter familjehem möter är brist på stöd. De handläggare som arbetar inom individ- och familjeomsorg är ofta nyutexaminerade. I deras utbildning ingår inte sådant som autismspektrumdiagnoser, missbruk eller anknytningsmönster. Ändå förväntas de kunna fatta beslut och planera hjälpinsatser för barn som inte sällan har diagnoser, anknytningsproblematik eller trauman från en förälders missbruk.

Familjehemmen i undersökningen vittnar också om att de i många fall inte är delaktiga i den vård- och genomförandeplan som finns för barnet. Detta trots att det är de som lever med barnet varje dag. Det berättas dessutom om repressalier och hot om att sägas upp om man påpekar bristen på barnperspektiv för kommunen eller företaget som förmedlar uppdraget.

ANNONS

Om samhället vill att familjer ska öppna sina hem för utsatta barn och tillräckligt många familjehem ska kunna rekryteras, måste man börja lyssna på och visa respekt för den viktiga insats de gör. Barn ska inte heller behöva flyttas än hit, än dit, för att vuxna inte kan hålla sams. Det som behövs är bättre utbildning och ett större barnperspektiv hos handläggarna och att familjehem ges en röst i de ärenden som rör barnen som bor hos dem. Och framförallt, att man lyssnar på barnen. Något som redan står i lagen att man måste göra, men som inte respekteras. Att tvingas se på medan myndigheterna skapar ytterligare trauman hos redan skadade barn får inte fler engagerade människor att vilja ställa upp eller stanna kvar som familjehem.

ANNONS