Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kommunismens spöke är kvar i Rumänien

Karin Pihl: Rumänien har mycket att bevisa under sitt halvår som EU-ordförandeland.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

För många svenskar förknippas Rumänien kanske främst med de romer som reser till Sverige för att tigga. Rumänien är ett av EU:s fattigaste länder. Ojämlikheten är hög, levnadsstandarden är relativt låg och korruptionen i statsapparaten är utbredd. Många EU-parlamentariker, däribland den svenska liberalen Cecilia Wikström, har varit skeptiska inför Rumäniens ordförandeskap i ministerrådet.

Men någon brist på europeiskt självförtroende märks inte av i landets huvudstad. Överallt i Bukarest vajar EU-flaggan. Nästan hela stan är tapetserad med stora affischer som stolt deklarerar att Rumänien nu är ordförandeland i ministerrådet. Logotypen föreställer den rumänska flaggans blå, gula och röda kulörer som flyter in i EU:flaggans blå färg. För trettio år sedan hade resenärerna vid järnvägsstationen i Bukarest i stället mötts av en bild föreställandes diktatorn Nicolae Ceaușescu.

I år är det 30 år sedan Ceaușescu och hans fru avrättades, efter att en arg folkmobb stormat centralkommitténs byggnad. Likt i övriga östeuropa föll kommunismen 1989, och i Rumäniens fall gick det blodigt till. Ceaușescu var också en av de mest hårdföra kommunistdiktatorerna, med Nordkoreas Kim Il-Sung som förebild. På 1980-talet var Rumänien inte bara fattigt, utan också – till och med för att vara en socialistisk öststat – en extremt repressiv regim. Censuren var utbredd, säkerhetstjänsten Securitate satte skräck i medborgarna och socialpolitiken var totalitär. Ceaușescu var besatt av att ha en hög nativitet. Abort var därför totalförbjudet, och varje kvinna var tvungen att föda minst fem barn, annars fick familjen betala straffskatt.

Trots att det gått trettio år sedan Rumänien blev av med Ceaușescu är det som att kommunismens spöke fortfarande stryker runt i landet. Det enorma palats som diktatorn lät bygga – världens näst största administrativa byggnad – tornar upp sig över Bukarest. Citykärnan med dess gigantiska hus gör att man känner sig liten. Det är också syftet. Idealet var Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Människan är liten, staten är stor, och det återspeglas i arkitekturen.

Spåren efter kommunisttiden finns också ute på landsbygden. Tar man tåget från huvudstaden upp till bergen i Transylvanien kan man se ort efter ort swisha förbi, där ingen brytt sig om att riva de sedan länge igenbommade industrierna. Fallfärdiga fabrikslokaler med nedklottrade, trasiga fönster säckar ihop, alldeles bredvid nybyggda skrytbyggen och halvfärdiga hotellkomplex.

Cecilia Wikström och andra kritiker har rätt: Rumänien har mycket att bevisa under sitt halvår som EU-ordförandeland. Det finns mycket att anmärka på. Men för den som vuxit upp i det demokratiska väst är det lätt att kritisera ett land som var en kommunistisk diktatur för bara 30 år sedan. Rumänien är fortfarande en krock mellan öst och väst, ett latinskt land med öststatsmentalitet. Men det är ett fritt land, och en del av det demokratiska Europa. Att det är EU-flaggan och inte Ceaușescus ansikte som välkomnar tågresenärerna på stationen är ett bevis för detta.