Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
STOCKHOLM 20200506Allan Runefeldts skulptur Familjen med fågelpiggar på bibliotekets fasad i Gubbängens centrum i södra Stockholm.Foto: Pär Fredin / TT / kod 11820 Bild: Pär Fredin/TT
STOCKHOLM 20200506Allan Runefeldts skulptur Familjen med fågelpiggar på bibliotekets fasad i Gubbängens centrum i södra Stockholm.Foto: Pär Fredin / TT / kod 11820 Bild: Pär Fredin/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Konst mäts inte bäst i procent

Konst är viktigt, men målet för det offentligas investeringar måste alltid vara sparsamhet.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

“Gud så dumt att bara gå runt i en expanderande kommun och bara tänka på sig själv” är öppningen i en dikt av Kristina Lugn. När Sveriges kommuner och landsting expanderar och bygger ut, väljer många av dem att tillämpa den så kallade enprocentsregeln: minst en procent av byggnadskostnaden för offentliga byggnader ska avsättas för konstnärlig utsmyckning.

Regeln infördes för första gången 1937, tillsammans med en ny myndighet: Statens konstråd. De första tio åren tillämpades den när staten byggde nytt, men redan 1947 gick man över till att finansiera den offentliga konsten genom ett årligt anslag. 2018 återinfördes dock enprocentsregeln som riktlinje när staten bygger, och flera kommuner och landsting väljer att tillämpa den. Detta trots att skälen till varför man 1947 övergav procentregeln är lätt att förstå: den är ett oförutsägbart verktyg och kostnaderna kan lätt skena iväg.

På Region Stockholms hemsida kan man läsa att Sveriges hittills största enskilda konstprojekt i offentlig miljö finns i Solna, närmare bestämt Nya Karolinska. Sjukhuset, vars totala byggnadskostnad uppgick till över 18 miljarder, hade en konstbudget på 118 miljoner. När byggprojekten blir dyra blir även konsten det, och skattebetalarna får stå för notan.

Ett problem som ofta pekas ut med regeln är att för få kommuner tillämpar den. Förklaringen till det är dock troligen inte att de inte vill. I Konstnärsnämndens kartläggning av enprocentsregelns tillämpning från 2013 framgår att det i många glesbygdskommuner inte finns underlag för att tillämpa regeln. Där det inte byggs leder regeln inte till utökade satsningar på konst.

Det finns få siffror på hur mycket konst som faktiskt finansieras via enprocentsregeln. Regeln är heller inte det enda sättet offentlig konst finansieras på. Statens Konstråd får nämligen ett årligt anslag på 42,9 miljoner som ska gå till att utsmycka det offentliga. Under åren då Konstrådet bara mottog fasta anslag uppgick de alltid till en lägre siffra än motsvarande en procent av statens byggkostnader. Enprocentsmålet garanterar mer pengar till offentlig konst.

Men är mängden pengar spenderade ens ett rimligt sätt att mäta konstens värde? Brukligt är att bedöma konst efter dess estetiska värde och förmåga att beröra betraktaren, men det verkar inte gälla offentlig konst i Sverige. Dessutom är det tveksamt om det bara för att man köper in dyr högteknologisk utrustning till ett sjukhus, även behövs mer och dyrare konst.

En grupp har dock stort intresse i att många kronor spenderade på konst ses som ett egenvärde: konstnärerna. När enprocentsregeln infördes 1937 var ett viktigt syfte att skapa arbetstillfällen för konstnärer. Efter depressionsåren var många konstnärer i Sverige utsatta, och staten valde att gå in och skapa arbeten genom att finansiera mer offentlig konst.

Konst är självklart viktigt, men målet för det offentligas investeringar måste alltid vara sparsamhet med skattepengar. Kanske är det dags att Sveriges konstnärer slutar gå runt i expanderade kommuner och tänker på sig själva.