Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Kontanthanteringen väljs bort av allt fler, men det får konsekvenser.
Kontanthanteringen väljs bort av allt fler, men det får konsekvenser.

Joakim Broman: Kontanter får inte ses som något suspekt

Joakim Broman: Se till att Skatteverket slutar jaga småföretag med för många enkronor i burk

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Fel färg på bläcket i personalliggaren. Inget streck draget vid dagens slut. För mycket växelpengar i en burk. Det är några av de saker som kan ge dryga böter – i det senare fallet runt 25 000 kr – om Skatteverket kommer för att kontrollera kontanthanteringen. Peter Thörn, ordförande för Småföretagarnas riksförbund och Björn Eriksson, initiativtagare till Kontantupproret, skriver i Expressen (18/4) att många småföretagare känner sig så trakasserade av Skatteverket att de lägger ner kontanthanteringen helt och hållet.

Det är kritik som bör tas på allvar. För det första för att en statlig myndighet inte borde värdera vilken betalmetod som företag eller dess kunder använder sig av. Om hårda och nitiska kontroller av kontanter leder till merkostnader och böter för småfel är det inte konstigt att sedlar och mynt försvinner i allt högre takt. Som Thörn och Eriksson skriver är det inte heller mycket svårare att fuska med digitala betalningar.

Sverige är redan utan Skatteverkets hjälp på väg att bli kontantfritt i en takt som är oroande. Vice riksbankschef Cecilia Skingsley spådde i december att det kan ske så snart som inom tre till fem år (Affärsvärlden 5/12 -18). Förra året kom rapporter om att Sverige nu är världsledande i digitala betalningar (World Payments Reports 2018). Ur krisberedskapssynpunkt är det problematiskt. Elektroniska betalsystem är sårbara vid längre elavbrott. Vid en större naturkatastrof eller krigshändelse riskerar vi att plötsligt sakna förmåga att bedriva handel.

Men dessutom ställer ett kontantfritt samhälle frågor om vårt ekonomiska system i ett större perspektiv. När sedlar och mynt inte längre utgör grunden för betalningarna, och när de flesta betalningar sker i privata betalsystemet, upphävs i praktiken riksbankens penningmonopol. Istället är det banker och kreditföretag som Visa och Mastercard som genom utlåning skapar pengar, och där betalningsinfrastrukturen till stor del kommer att finnas utanför Sverige.

En sådan utveckling behöver inte vara en dålig sak, men som Cecilia Skingsley i november påpekade i ett tal på tankesmedjan SNS (18/11 -18) är det förändringar som är för omfattande för att de ska tillåtas ske utan aktiva och genomtänkta beslut. Det är skälet till att riksbanken börjat utforska tanken på en e-krona, en slags digitala riksbankspengar.

Detsamma gäller förekomsten av kontanter. På längre sikt är den försvinnande kontantanvändningen förmodligen omöjlig att stoppa, eftersom den drivs både av företag och konsumenter. Men här och nu finns breda grupper som knappt använder sig av digitala tjänster – Internetstiftelsen rapporterade i höstas att en miljon svenskar befinner sig i “digitalt utanförskap”. Dessutom saknas en pålitlig och krissäkrad betalinfrastruktur.

Alltså måste kontanternas existens säkras. En bra början vore att tvinga bankerna att ta ansvar för kontanthanteringen. Och att se till att Skatteverket slutar jaga småföretag med för många enkronor i burk.