Under de pågående sportlovsveckorna finns det en stor oro inför att en tredje våg av smittspridning av coronaviruset väntar i mitten av mars. Likt förra året är det många som undrar vad som väntar. Men de politiska åtgärderna för att möta virushotet är förra årets exakta motsats.
Om våren 2020 bestod av dagliga presskonferenser med Tegnell har vårvinterns ansikte utåt bytts ut till socialminister Lena Hallengren. Det är inte bara ett personbyte som skett under året, utan även ett strategiskt sådant.
I början av pandemin uppmanade regeringen oss alla att lyssna på experterna, rättare sagt Folkhälsomyndigheten. Politiker var inte statsepidemiologer, utan det var Anders Tegnell, vars budskap togs emot väl av det svenska folket.
Den svenska strategin med sin avsaknad på nedstängningar var olik den som anammades i resten av världen och har både hyllats och kritiserats, men framförallt står den i stark kontrast till dagens budskap.
Visserligen hade både regering och myndigheter helt andra förutsättningar under den första vågen. Under hösten ökade antalet smittade och under vintermånaderna nådde smittspridningen den ökända platå som varit med i våra medvetande sedan dess. Smittspridningen är fortsatt hög. Restriktionerna har funnits på plats i månader, men de verkar inte räcka för att få ner spridningen under vintermånaderna.
Regeringen skickade i veckan (17/2) nya förslag på remissrunda för att med hjälp av pandemilagen möjliggöra nedstängning av fler verksamheter. Djurparker, museum, gym, restauranger, gallerior och frisörsalonger föreslås nu kunna stängas igen vid ett ”ytterst allvarligt smittläge”. En nedstängning av samhället skulle därför kunna genomföras under en begränsad och kort tidsperiod.
Vad som hade varit politiskt omöjligt att föreslå förra året har nu blivit verklighet i Sverige. Det är med en knapp veckas tidsrymd som remissinstanserna förväntas lämna in sina svar.
I praktiken väntar näringsförbud och ren expropriation för tusentals småföretag runt om i Sverige. Det är en exceptionellt kort tidsrymd jämte den föreslagna lagens långtgående befogenheter. Samhället som vi känner det kan stängas ner, men till vilket pris?
Det som är intressant i sammanhanget är det faktum att regeringen först nu – ett år in i pandemin – plötsligt pudlar och vädjar om att vi visst bör stänga ner samhället. Regeringens remiss understryker som hastigast att begränsningarna kan vara till nytta för att minska smittspridningen. Om så faktiskt är fallet är desto svårare att utröna i remissen, särskilt om vi jämför dagens förslag med de råd som styrde smittskyddsarbetet för ett år sedan.
Det som däremot är glasklart är att långvariga kriser öppnar upp för det annars otänkbara. Det gäller inte minst för historiska frihetsinskränkningar mot individ och samhälle.
Beslut som tas under stressiga och panikartade förhållande riskerar onekligen att urgröpa mer frihet än vad som praktiskt behöver vara nödvändigt. Det är minst sagt skrämmande att inte fler känner av sin demokratiska ryggradsreflex i tider som dessa.
