Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

IMAGE DISTRIBUTED FOR HUMAN RIGHTS CAMPAIGN - Protestors march against a bill restricting transgender girls from sports teams in Pierre, South Dakota on Thursday, March 11. (Toby Brusseau/AP Images for Human Rights Campaign)  CPANY105
Trans. Trots många framsteg i transvården utgör långa köer ett hot mot transpersoners hälsa. Bild: Toby Brusseau

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Långt kvar för transpersoners hälsa

Transkampen går ut på att ge större valfrihet i såväl könsuttryck som den könsbekräftande vården, inte mindre.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

I juni 2014 prydde skådespelerskan – och transkvinnan – Laverne Cox omslaget på Time Magazine. I den tillhörande artikeln, med rubriken "Transgender tipping point", beskrevs hur transrörelsen då var på frammarsch.

Och mycket har onekligen gått framåt för transpersoners rättigheter de senaste åren. Transpersoner och deras berättelser har blivit mer synliga och uppmärksammade. 2013 avskaffade Sverige kravet på sterilisering för att få byta juridiskt kön.

Parallellt har kritikerna växt sig starkare. En sådan är vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman som i sin nya bok Om könets existens gör upp med vad hon anser är en ny könsideologi, som riskerar att rasera både kvinnorörelsen och de framsteg samhället gjort för homosexuellas rättigheter.

Boken har dock bemötts med hård kritik från recensenter (SVT 5/5), för ovarsamt bruk av källor såväl som överdriven fyrkantighet i resonemanget. Som att Ekman hävdar att den "nya könsideologin" kommer omöjliggöra insamlandet av jämställdhetsstatistik, med hänvisning till ett utredningsförslag om könsneutrala personnummer. Men utredningen påpekade just vikten av att fortsätta föra sådan statistik.

I en publikation från organisationen RFSL listas 100 misstag och fel som förekommer i boken. Det rör sig om felciteringar, misstolkade forskningsstudier samt okritiskt bruk av olika konservativa och alt right-sidor som källor.

Ett påstående rör antalet transmottagningar i landet – där Ekman påstår att fler är planerade. Men transvården är just nu inne i en omstrukturering, då det ska bli nationell specialistvård och framöver erbjudas på fyra mottagningar i hela landet.

I dag är väntetiderna till mottagningarna som behandlar könsdysfori långa. Mottagningen Anova, som ligger i Stockholm, uppger att väntetiden för att komma på ett första besök är mellan 18-24 månader. Att korta den tiden, då patienten ofta är ensam i sina tankar och grubblerier om sin identitet, borde prioriteras.

I brist på hjälp från vården, är det nämligen många transpersoner som väljer att självmedicinera med hormoner de klickar hem från internet. Likt hur tillgången till säkra aborter är viktigt för kvinnors hälsa, gör god tillgång till könsbekräftande behandling att transpersoner slipper vända sig till mer riskabla alternativ.

Att fler sökt sig till den könskorrigerande vården de senaste åren – och vad det beror på – har också varit ämne för debatt. Att det fortfarande rör sig om ytterst få människor, räknat i absoluta tal, är dock klokt att minnas.

2019 fick 4 326 personer diagnosen könsdysfori. I den grupp som varit kanske mest omdebatterad – unga med kvinnligt juridiskt kön – rör det sig om 1 188 personer, eller 0,08 procent av de under 25 med det juridiska könet kvinna.

Att då framställa det som en reaktiv rörelse som vill korrigera alla som avviker från könsrollerna är att blåsa allt ur proportion. Det missar även att transkampen i mycket gått ut på att ge större valfrihet i såväl könsuttryck som den könsbekräftande vården, inte mindre.

Tidigare villkorades byte av juridiskt kön med att genomgå vissa ingrepp. Nu går det att avstå från medicinsk korrigering eller bara välja de ingrepp man verkligen vill ha. Det är en viktig seger. Kortare vårdköer är nästa slagfält för transpersoners hälsa.