Det har i dagarna gått två år sedan Stefan Löfven (S) bildade sin rödgröna regering, och i en stor intervju med Dagens Nyheter (29/9) upprepar statsministern förhoppningarna om att i framtiden även kunna räkna in Centerpartiet och Liberalerna i sitt regeringsunderlag.
Frågan är bara vad Stefan Löfven egentligen kan erbjuda C och L. För samtidigt som han framför sina inviter tar han skarpt avstånd från alla idéer om sänkta lägstalöner för att göra det enklare att ta steget in på arbetsmarknaden. Krav som är centrala i både Centerpartiets och Liberalernas politik.
Att Moderaterna i dag står för en mer restriktiv migrationspolitik än under tiden i regeringsställning tolkas ibland som en ”högersväng”. Detta använder Löfven som argument för att återupprätta tanken på C och L som mittenpartier med närhet till S.
Resonemanget bortser dock helt från att det i de klassiska höger-vänster-frågorna, som skatter, välfärd och arbetsmarknad, är liberaler och centerpartister som står längst till höger.
Det innebär att C och L på de viktigaste politikområdena är de partier som S lär ha svårast att komma överens med.
Så vad är det egentligen Löfven vill ha ut av inviterna till C och L?
Det enkla svaret är att det handlar om ett av de äldsta sossetricken i boken. Genom inviter till C och L hoppas Löfven kunna slå in en kil gentemot M och få det borgerliga samarbetet att knaka i fogarna. Att som Löfven tala om Sverigedemokraterna i termer av ”nazister” och ”hakkors” har samma syfte: Att få passivt stöd från SD för sin politik ska kännas så obekvämt det bara går för politikens liberaler, vilket givetvis inte hindrar den rödgröna regeringen från att själv, senast i frågan om krav på kollektivavtal i offentliga upphandlingar, öppet hoppas på SD:s stöd i riksdagen.
Om Stefan Löfven menar allvar med sina samarbetsinviter högerut är det bara en sak som räknas. En tydlig och konkretiserad vilja att gå C och L till mötes i frågan om att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.
För det är väl ändå ingen som tror att Jan Björklund och Annie Lööf skulle gå med på att politiskt hunsas på samma sätt som Gustav Fridolin och de andra miljöpartisterna fått stå ut med i två års tid.
