Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20210305 Liberalerna vill lämna januariavtalet efter budgetuppgörelsen i höst, uppger partiledaren Nyamko Sabuni. Foto Henrik Montgomery / TT kod Bild: Henrik Montgomery/TT
STOCKHOLM 20210305 Liberalerna vill lämna januariavtalet efter budgetuppgörelsen i höst, uppger partiledaren Nyamko Sabuni. Foto Henrik Montgomery / TT kod Bild: Henrik Montgomery/TT

Joakim Broman: L måste dra röda linjer mot SD

Ingen bör göra sig några illusioner om vad Sverigedemokraterna är för sorts parti.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

Så kom beskedet. “Förutsättningarna för att genomdriva liberal politik och liberala reformer är bäst om Sverige efter nästa val får en ny och borgerlig regering”, skrev Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni under fredagen (DN Debatt 5/3).

Beslutet, fattat av partistyrelsen som ett förslag till ett kommande partiråd, ledde som väntat till omedelbar kritik. I och med att L vill stötta en borgerlig statsminister och ingå i en borgerlig regering öppnar man samtidigt för något slags samarbete med Sverigedemokraterna.

Det är inget man ska ta lätt på. Ingen bör göra sig några illusioner om vad Sverigedemokraterna är för sorts parti. Även bortsett från de nynazistiska rötterna är de lystna blickarna mot konservativa partier i Polen och Ungern talande. Så sent som häromveckan uttryckte sig partiledaren Jimmie Åkesson om människor som “sociala, kulturella och ekonomiska belastningar”.

Men att ha en realistisk syn på Sverigedemokraterna betyder inte att man, som vissa i debatten försökt göra gällande, måste se Stefan Löfven som den enda demokratiskt legitima statsministerkandidaten. De senaste åren har visat att det i praktiken är omöjligt att utestänga ytterkantspartierna från inflytande. Decemberöverenskommelsen gjorde inte bara SD till en slags ensam opposition utan gav ändå partiet en vågmästarroll i avgörande frågor.

Januariavtalet försökte isolera både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, med resultatet att riksdagen förvandlats till ett spel om att hitta minsta gemensamma nämnare. M, KD, V och SD har vid flera tillfällen brutit ur poster ur statsbudgeten för att istället fördela ut pengarna till kommunerna.

Januaripartierna kanske lyckas hanka sig igenom mandatperioden, men det kommer att vara på skadeskjutna ben. De liberala reformer som Socialdemokraterna inte på eget bevåg har förhalat kommer andra att bromsa, urholka eller helt stoppa. Budgetprocessen blir gradvis allt mer ohållbar i takt med att oppositionen bryter ur fler poster.

Januariavtalet var kanske det bästa – och i vissa avseenden enda – alternativet hösten 2018. Men som det visat sig är det inte en hållbar modell framåt. Försöken att isolera ytterkanterna har nåtts vägs ände. Det går inte att låtsas om att en tredjedel av riksdagen inte finns.

Utifrån det – och utifrån sitt låga väljarstöd – är det både begripligt och rimligt att Liberalerna vill pröva andra vägar att få genomslag för sin politik. Kanske kan partiet bli garanten för att en borgerlig regering inte drar för långt till höger. Men det vägvalet bör isåfall göras med tydliga gränser för vad man kan acceptera, och vad man kan tänka sig att förhandla om. Det är en sak att SD kan vara en förhandlingspart i frågor som rör infrastruktur, äldreomsorg eller stöd till funktionshindrade. Men ett liberalt parti kan inte låta grundläggande liberala eller demokratiska värden vara föremål för förhandling eller kohandel.

Det tycks också Sabuni skriva under på. Under fredagens pressträff sa hon: “Vi kommer aldrig medverka i en regering som inte säkrar liberala grundvärden” Det är bra. Men de gränserna behöver i så fall konkretiseras och stakas ut. Liberalerna kan inte slå in på den här vägen utan en tydlig idé om var de röda linjerna finns.