Mer än var tionde väg är i mycket dåligt skick och behöver beläggningsunderhåll och rekonstruerad vägkropp. En stor del av dessa är lågtrafikerade vägar på lands- och glesbygd, dit medel för underhåll sällan går. Fram till 2030 behövs två miljarder kronor årligen för att vägnätets standard ska bestå.
Det går att läsa i en ny rapport från Transportföretagen, som under fredagen (12/2) ihop med LRF anordnade ett digitalt seminarium om landsbygdens vägnät.
I Region Gävleborg är dock inte 13 utan 25 procent av vägarna i mycket dåligt skick. Det är sämst i landet. Därefter följer, utan inbördes ordning, Jämtland, Dalarna, Gotland och Norrbotten med ungefär var femte väg som inte håller Trafikverkets miniminivå.
Det här gäller bara statliga vägar. Men som Anna Hed (C), kommunalråd i Mora, påpekade vid seminariet spiller exempelvis trafiken på statliga E45, som går genom tätorten, över på kommunala vägar. Mora måste hosta upp 80 miljoner kronor för att medfinansiera upprustningen av en väg de inte ens äger.
Och i Dalarna, liksom i stora delar av landet, ligger de företag och industrier som har störst behov av ett bra vägnät ändå inte nära de statliga vägarna. Sämre vägar sänker inte bara hastigheten för transporterna, men konkurrenskraften och arbetsmiljön för åkare och godsföretag.
Tyvärr pekar inget på att den här delen av vägnätet prioriteras. På seminariet lyfte landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) fram regeringens senaste infrastrukturplan, där 164 av planens 622 miljarder kronor går till underhåll och drift av väg.
Men för underhåll av landsbygdsvägar avsätts mellan 2021 och 2023 bara 500 miljoner kronor årligen. Att dedikera 0,3 procent av budgeten visar hur viktig politiken tycker den delen av vägnätet är.
Tyvärr är underhållsskulden större än de 20 miljarder kronor som Transportföretagen landar i, åtminstone ur landsbygdens perspektiv. Två tredjedelar av alla vägar är privatägda, enligt en studie från Centrum för transportstudier vid KTH.
Hälften är skogsvägar som inte används mer än vid större timringstillfällen. Den andra halvan ägs av privatpersoner, ofta inom så kallade samfällighetsföreningar. Staten står bara för en liten del av underhållskostnaderna för exempelvis tjälskador på dessa vägar, trots deras nödvändighet för många gles- och landsbygdsbor.
“Antingen har man grus, eller så har man inte grus”, sa Centerledaren Thorbjörn Fälldin i valdebatten 1 september 1976 mot Olof Palme. Mycket grus saknas på Sveriges landsbygd.
