Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gunilla Håkansson, chefredaktör
Gunilla Håkansson, chefredaktör

Att rapportera om en mördad flicka

Gunilla Håkansson: Vissa saker är outhärdliga för de anhöriga - men måste ändå rapporteras

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

Rättegången som pågår nu i Uddevalla mot den man som misstänks ha dödat Wilma Andersson följs av tusen och åter tusen. Wilma, som blott 17 år gick en fasansfull död till mötes har en mamma, en pappa, syskon och många andra nära släktingar och vänner som måste få veta vad som hände henne. Varje detalj är viktig och kan vara avgörande. Men också helt säkert outhärdlig för de nära att behöva ta del av.

När vi journalister på Bohusläningen ska välja ut vad vi publicerar måste vi försöka vi sätta oss in i vad de som stod allra närmast Wilma känner inför det vi publicerar. Det gör att vi funderar, vänder och vrider och tänker noga inför varje artikel och bild som går ut. Dessvärre är det inte säkert att det blir "rätt" för det. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur någon annan reagerar eller känner. Jag har flera gånger som ansvarig utgivare upplevt att till exempel två föräldrar till samma barn mycket starkt känner helt olika inför vad man vill att allmänheten ska känna till. Upplevelsen vid varje trauma är helt unik. Varje person bearbetar den på sitt sätt. Inte ens den som gått igenom något snarlikt kan alltså veta hur en annan närstående reagerar.

Och även om det i vissa fall vore skönast för de anhöriga om vi helt avstod från att publicera så är det ingen möjlig väg fram, eftersom det finns ett så stort allmänintresse runt fallet.

I vågskålen ska också vägas in att den åtalade, som också var Wilmas före detta pojkvän, faktiskt inte är dömd utan att det är just det som rättegången ska avgöra. En rättvis rättegång där ingen är dömd på förhand - allt annat vore ett hån mot Wilmas minne. Den dömde ska bortom rimligt tvivel vara den skyldige.

Det ser onekligen illa ut för den misstänkte mannen, med en kroppsdel funnen i parets gemensamma lägenhet och blodspår i bostadens alla rum. Så illa att jag inte kan frigöra mig från tanken att han egentligen vill bli överbevisad och fälld, även om han inte mäktar med att erkänna. Men det är därför rättegångar finns, för vad jag - eller du - intuitivt tror är inte nödvändigtvis sant. Därför kommer varje bevis granskas och vägas, vittnen lyssnas av noggrant och berättelserna ställas mot varandra innan man dömer.

Vi hoppas innerligt på ett erkännande från den som mördade Wilma och framförallt att denna kunde berätta var resten av Wilma finns, så att de anhöriga får begrava hela sin flicka. Dessvärre verkar vi vara långt ifrån ett sådant erkännande.