Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Anders W Jonsson, som vikarierar för Annie Lööf, leder ett parti som fortfarande trivs i januarisamarbetet.

Centern riskerar att förlora både landsbygden och sina vänner

Svend Dahl: C borde erbjuda en politik som kan skapa framtidstro på alla de platser runt om i Sverige där den gått förlorad.

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

De intensivaste applåderna under invigningstalet på Centerpartiets kommundagar i Uppsala den gångna helgen följde efter att Anders W Jonsson, som vikarierar som partiledare under Annie Lööfs föräldraledighet, slagit fast att C inte ska medverka till att ge Sverigedemokraterna inflytande.

Att Centerpartiet kommit att identifiera sig med motståndet mot SD är en viktig förklaring till att man idag är det enda av januaripartierna som fortfarande trivs i samarbetet. Trots de senaste månadernas nederlag i fråga om arbetsförmedlingen eller ingångsavdraget, kan januariöverenskommelsen fortfarande motiveras med formuleringar som “bibehållen anständighet”.

De flesta inom C tycks betrakta denna inriktning som en framgång. Men för den som på lång sikt vill slå vakt om en liberal samhällsutveckling finns det skäl att vara kritisk till flera av Centerpartiets vägval, och det gäller även om man delar de ideologiska antipatierna mot SD.

Centerpartiet är ett parti som sett till värderingar står stadigt förankrat till höger i politiken. Kärnan i partiet har alltid handlat om att försvara företagandet, äganderätten och borgerliga dygder som sparsamhet och flit. Idealet har varit småföretagaren eller lantbrukaren som med små medel, men tack vare strävsamhet, bygger upp en verkstadsindustri på det småländska höglandet eller framgångsrikt brukar skogen i Västerbotten. Även om C har haft en historia av att kunna samarbeta med S är det värderingar som ligger långt från de som format Socialdemokraterna.

Att hitta tillbaka till det borgerliga fyrpartisamarbetet borde därför ligga i Centerpartiets intressen. Ändå ser vi hur renlighetsneuroserna gentemot SD gång på gång får ledande centerpartister att angripa naturliga bundsförvanter i Moderaterna och Kristdemokraterna. Det riskerar i längden att försvaga det kraftfält för liberal politik som de fyra borgerliga partierna tillsammans utgör.

Men man kan också ifrågasätta det sätt C valt att ta sig an rollen som SD:s huvudmotståndare. Torbjörn Sjöström på opinionsinstitutet Novus har beskrivit SD som en nödbroms för väljare som menar att samhällsutvecklingen går åt fel håll. I stället för att erbjuda väljarna en alternativ färdriktning har Centerpartiets strategi till stor del handlat om att attackera förekomsten av nödbromsen. Det går förstås hem bland väljare som aldrig känt att utvecklingen går åt fel håll, och är ett viktigt skäl till Centerpartiets starkaste fäste, enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning, numera är Stockholms stad.

Ett parti med stark förankring i småstäder och på landsbygden, och med en tradition av att värna levande lokalsamhällen, borde vara väl lämpat att erbjuda en politik som kan skapa framtidstro på alla de platser runt om i Sverige där den gått förlorad. Men här har Centerpartiet misslyckats. Det blir tydligt om man jämför SCB:s novembermätning med motsvarande undersökning från för två år sedan. I alla sina traditionella fästen har C, i likhet med S, förlorat stöd, medan SD gått framåt.

I ett parti som vill vara Sverigedemokraternas motpol och ge hela landet framtidstro borde det väcka eftertanke.