Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingalill Sundhage chefredaktör Bohusläningen Bild: Lasse Edwartz

Erfarenheter som är viktiga för att förstå slöjförbudsfrågan

Ingalill Sundhage: Då och då snubblar vi över vår iver att förstå

Bohusläningen är oberoende liberal. Fristående kolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum. Åsikterna är skribentens egna.

I veckan har jag lyssnat och läst om två personer som vanligtvis inte dyker upp i mitt flöde. P1:s lördagsintervju med moderaten Hanif Bali är en av dessa. Att han kom som ensamkommande tre-åring till Sverige visste jag sen tidigare, men det som grep tag i mig under den intervjun var när han förvägrades en hamburgare därför att det var griskött. Hans beskrivning av situationen går rakt in i benmärgen på mig.

Att som vuxen lägga en religiös aspekt på att denne lilla grabb från Iran så klart inte ska äta griskött är förstås ett hänsynstagande med en välvillig utgångspunkt, men ack så fel det kan bli – utifrån det lilla barnets perspektiv, som både är trött och hungrigt och ser, som Hanif Bali beskriver det, en färgglad låda med mat i – och som han inte fick äta.

Kommer man från Iran är man muslim och då kan man inte äta griskött. Så måste socialtjänsten ha tänkt och i sin iver att göra rätt glömde dom tanken; vad vet en treåring om religion? Och man blir ju inte sjuk av att äta griskött. Hanif Balis berättelse om sina minnen den dagen en hamburgare stod framför näsan på honom gränsar till mobbning.

En annan historia på liknande tema var Cheng Fricks. En berättelse från hans barndom dök upp vid sidan av mitt flöde och beskrev en grym bild på hur illa en välvillighet kan utvecklas. Som uppvuxen i ett hem där Jehovas Vittnen härskade hamnade han mellan två vuxenvärldar; föräldrarnas ståndpunkt att inte uppmärksamma födelsedagar och förskolans ambition att varje barns födelsedag är unik och ska därför firas. Vad händer? Jo, den lille grabben får ordentligt med stryk av föräldrarna på grund av att förskolan firar Chengs födelsedag och den lille grabben skuldbelägger sig själv.

Även om detta är enstaka händelser och ingen vet hur vanligt sånt här kan uppstå, är det ändå viktigt att ha med sig sådan erfarenhet när vi diskuterar slöjförbud på förskolan. Hur ska den lilla individen förhålla sig till tingens ordning när mamma och pappa kräver slöja på och andra vuxna i skolan säger tvärtom?

Vi som är uppvuxna i den svenska kulturen kan tycka vad som helst, men är det värt att låta de små barnen vara slagträn i en vuxendebatt om vilket förhållningssätt vi ska ha till slöja på barn? Risken är stor att barnet hamnar slits mellan slöja och utan slöja utan att egentligen förstå varför.

Det måste finnas andra vägar att gå. Jag förstår intentionen och jag tycker det är bra och viktigt att visa barn att för samhällets skull är det okej att komma i pyjamas om man så vill till förskolan. Men det förutsätter att också föräldrarna inte sedan straffar sina barn för det.

Trevlig helg!